Read an Excerpt →

Oct 14, 2013  •  Bookmark Förlag

Swedish Excerpt

Read the English excerpt →

Prolog

London, april 1770

”Är ni orolig att jag ska skända kvinnorna, Eldridge? Jag erkänner gärna att jag helst går till sängs med änkor. De är så mycket angenämare, och till tveklöst mindre besvär än oskulder och andra mäns fruar.”

Ett par skarpa, grå ögon tittade upp från pappershögarna som låg på det enorma mahognyskrivbordet. ”Skända, West eld?” Den mörka rösten lät väldigt irriterad. ”Kan ni vara allvarlig för en gångs skull? Det här uppdraget är oerhört viktigt för mig.”

Marcus Ashford, den sjunde earlen av West eld, såg med ens allvarlig ut. Det okynniga leendet försvann och han suckade djupt. ”Och ni måste vara fullt medveten om att det är lika viktigt för mig.”

Nicholas, lord Eldridge, lutade sig tillbaka i stolen, lade armarna på armstöden och pressade ihop sina långa, smala ngrar. Han var en lång och muskulös man med ett väderbitet ansikte som hade sett alltför många timmar uppe på ett skeppsdäck. Han var en rakt igenom praktisk man, det fanns inget som var över ödigt, vare sig i hans sätt att tala eller i hans kroppsbyggnad. Han var en skrämmande gestalt där han satt med en myllrande Londongata i bakgrunden. E ekten var medveten och ytterst verkningsfull.

”Faktum är att jag inte visste det förrän alldeles nyss. Jag ville utnyttja era kryptogra kunskaper. Det slog mig aldrig att ni skulle anmäla er som frivillig för att ha hand om fallet.” Marcus mötte den genomträngande grå blicken med fast beslutsamhet. Eldridge ledde det elitförband av agenter vars enda uppgift var att bekämpa pirater och smugglare. Då han arbetade under skydd av den kungliga ottan, utövade han ansenlig makt. Om Eldridge inte ville ge honom uppdraget, skulle Marcus inte ha mycket att säga till om.

Men i det här fallet vägrade han att ta ett nej.

”Jag vägrar att låta er ge det här till någon annan. Om lady Hawthorne är i fara borde jag vara den som beskyddar henne.”

Eldridge gav honom en blick som var intensivt insiktsfull. ”Varför detta starka intresse? Efter det som hände mellan er förvånar det mig att ni skulle vilja ha någon kontakt alls med henne. Jag förstår inte era motiv.”

”Jag har ingen baktanke.” I alla fall ingen han ville dela med sig av. ”Trots vårt gemensamma för utna, vill jag inte se henne komma till skada.”

”Hennes agerande drog in er i en skandal som varade i era månader, och det pratas fortfarande om saken. Ni ser ut att ta det hela med upphöjt lugn, min vän, men jag vet att ni blev djupt sårad.”

Marcus stod blickstilla och visade inte med en min hur han kämpade mot den tärande förbittringen. Smärtan var bara hans, och den var djupt personlig. Han tyckte inte om att prata om det. ”Tror ni inte att jag klarar av att hålla isär mitt privatliv och mitt arbete?”

Eldridge suckade och skakade på huvudet. ”Nåja. Jag ska inte snoka.”

”Och jag får uppdraget?”

”Ni är den bäste jag har. Det var bara er gemensamma historia som gjorde mig tveksam, men om ni känner er bekväm med det hela, har inte jag några invändningar. Skulle hon däremot begära att få någon annan, kommer jag att tillmötesgå henne.”

Marcus nickade utan att visa hur lättad han blev. Elizabeth skulle aldrig be om en annan agent. Det skulle hennes stolthet inte tillåta.

Eldridge började trumma med ngertopparna mot varandra. ”Dagboken som lady Hawthorne ck var adresserad till hennes framlidne make, och den är skriven i någon sorts kod. Om den här boken hade något med hans död att göra... viscount Hawthorne utredde Christopher St. John när han avled.”

Marcus ryckte till när han hörde den ökände piratens namn. Det fanns ingen skurk han hellre ville fånga än St. John, och hans motiv var högst personliga. St. Johns attacker mot Ashford Shipping var orsaken till att Marcus från första början tog värvning som agent. ”Om lord Hawthorne förde dagbok över sina uppdrag och St. John kom över den informationen... Förbannat!” Tanken på att denne pirat skulle komma ens i närheten av Elizabeth gjorde honom illamående.

”Exakt”, sa Eldridge. ”Faktum är att lady Hawthorne redan har blivit kontaktad angående dagboken sedan jag ck reda på dess existens för två veckor sedan. För både hennes och vår säkerhets skull borde hon omedelbart befrias från ansvaret för den, men tyvärr är det inte möjligt. Enligt de instruktioner hon ck skulle hon personligen överlämna dagboken, och det är där vi kommer in för att skydda henne.

”Naturligtvis.”

Eldridge sköt en mapp över skrivbordet mot Marcus. ”Här är den information jag har samlat ihop hittills. Lady Hawthorne kommer att berätta resten när ni ses på Morelands bal.”

Marcus tog emot mappen, reste sig och tog farväl. Väl ute i hallen undslapp han sig ett belåtet leende.

Redan före det här uppdraget hade han varit på väg att kontakta Elizabeth. Hennes sorgeperiod var över, vilket innebar att han inte behövde vänta längre. Även om det här med dagboken var bekymmersamt, var det ändå något han kunde dra fördel av eftersom det gjorde det omöjligt för henne att undvika honom. Med tanke på hur skandalöst hon hade brutit med honom för fyra år sedan, skulle hon knappast bli glad för att han återigen dök upp i hennes liv, men han var säker på att hon inte skulle framföra några protester till Eldridge.

Snart, väldigt snart, skulle han få allt det hon hade lovat och sedan tagit tillbaka.

Kapitel 1

Marcus ck syn på Elizabeth innan han ens hade hunnit in i balsalen. Han hade fastnat i trappan med otåliga herrar och dignitärer som önskade byta ett ord med honom. Synen av henne fängslade honom så till den milda grad att han var helt omedveten om alla dem som tävlade om att fånga hans uppmärksamhet.
Hon var till och med vackrare än förut, hur nu det var möjligt. Hon hade alltid varit utsökt vacker. Kunde det bero på att han inte hade sett henne på så länge?

Han log mot henne, men naturligtvis log inte Elizabeth tillbaka. När deras blickar möttes, tillät han sig att visa glädjen över att se henne igen, men hon satte näsan i vädret och tittade bort.

En medveten avspisning.

Ett medvetet slag, ämnat att såra utan att orsaka blodvite. Flera år tidigare hade hon utsatt honom för fruktansvärda plågor och gjort honom oemottaglig för känslomässig smärta. Han hade inga som helst problem med att skaka av sig hennes avfärdande. Inget skulle kunna komma i vägen för deras gemensamma öde, även om hon kanske önskade något annat.

Han hade tjänat som agent i många år nu och levt ett liv som kunde mäta sig med vilken äventyrsroman som helst. Han hade fäktats, blivit skjuten två gånger och duckat för er kanonkulor än de esta. Han hade förlorat tre av sina skepp och sänkt en handfull andra innan hans ärvda titel tvingade honom att stanna kvar i England. Och ändå var det bara när han befann sig i samma rum som Elizabeth som hans medvetande verkligen vaknade till liv med glöd och passion.

Avery James, hans partner, tog ett kliv förbi honom när det stod klart att han hade frusit fast. ”Titta, där är lady Hawthorne”, sa han och nickade diskret mot damen i fråga. ”Hon står till höger i en violett sidenklänning, längst ut på dansgolvet. Det är hon som...”

”Jag vet vem hon är.”

Avery tittade förvånat på honom. ”Jag visste inte att ni två var bekanta.”

Marcus, vars leende var känt för sin förmåga att få kvinnor att tappa andan, log nu förväntansfullt. ”Lady Hawthorne och jag är... gamla vänner.”

”Jag förstår”, sa Avery, och rynkade pannan på ett sätt som visade att han inte alls förstod.

Marcus lade handen på den kortare mannens axel. ”Gå du, Avery, medan jag tar hand om den här folksamlingen, men överlåt lady Hawthorne till mig.”

Avery tvekade ett ögonblick innan han motvilligt nickade och gick vidare in i balsalen, bort från alla de människor som belägrade Marcus.

Marcus tyglade den irritation han kände över de påträngande gästerna som blockerade hans väg och besvarade kort alla hälsningar och frågor som ställdes till honom. Den här folksamlingen var anledningen till att han ogillade den här typen av tillställningar. Herrar som inte var företagsamma nog att söka upp honom på kontoret ansåg sig vara i sin fulla rätt att i stället tala med honom i en mer avslappnad atmosfär. Han höll arbete och nöjen strikt åtskilda. Eller i alla fall hade det varit hans regel före den här kvällen.

Elizabeth skulle bli undantaget. Hon hade alltid varit ett undantag.

Marcus såg hur Avery med lätthet rörde sig genom trängseln och lät blicken leta sig vidare mot kvinnan han hade i uppdrag att beskydda. Hans ögon sög i sig hennes uppenbarelse likt en man som är döende av törst.

Elizabeth hade aldrig tyckt särskilt mycket om peruker, och bar heller inte någon i kväll, till skillnad från de esta andra damer. I stället hade hon vita plymer i sitt mörka hår, och e ekten var slående – hon drog till sig allas blickar. Hennes hår, som var så mörkt att det nästan var svart, framhävde hennes fantastiska ögon, vars färg nästan påminde om ametister.

Dessa ögon hade tittat rakt på honom bara ett kort ögonblick, men den våldsamma stöt han då hade känt, dröjde sig kvar. Hennes dragningskraft gick inte att förneka, och han drogs hjälplöst mot henne på samma primitiva sätt som alltid, som en natt äril till ljuset. Trots risken att bränna sig kunde han inte stå emot.

Hon hade ett speciellt sätt att se på män med de där underbara ögonen. Marcus skulle nästan ha kunnat tro att han var den enda mannen i rummet, att alla andra hade försvunnit och att det var alldeles tomt mellan det ställe i trappan där han hade fastnat och den plats där hon väntade på andra sidan dansgolvet.

Han föreställde sig hur avståndet mellan dem minskade, hur han tog henne i sina armar och böjde sig ner för att kyssa henne. Han visste redan att hennes erotiskt fylliga läppar skulle smälta mot hans. Han ville låta sina läppar glida ner längs hennes hals och låta tungspetsen följa hennes nyckelben. Han ville pressa sig mot hennes yppiga kropp och stilla sin häftiga hunger, en hunger som hade vuxit sig så stark att han nästan var på väg att förlora förståndet.

En gång hade han velat ha allt – hennes leenden, hennes skratt, ljudet av hennes röst; han hade velat se världen genom hennes ögon. Nu var hans behov mer basala. Marcus vägrade att låta dem bli mer än så. Han ville få sitt liv tillbaka. Ett liv utan smärta, ilska och sömnlösa nätter. Elizabeth hade tagit det ifrån honom, och nu var det dags för henne att ge det tillbaka.

Han bet ihop. Det var dags att överbrygga avståndet mellan dem.

En enda blick från henne hade nästan fått honom att tappa kontrollen. Vad skulle hända när han höll henne i sin famn igen?


Det tog en bra stund för Elizabeth att komma över chocken, och hon kände hur kinderna hettade. Hon hade bara mött hans blick för ett kort ögonblick, men det hade varit tillräckligt för att hennes hjärta skulle börja dunka oroväckande snabbt. Förtrollad av hans maskulina skönhet blev hon oförmögen att röra sig. Hon hade sett glädjen i ansikte när han ck syn på henne och blivit både förvånad och förskräckt över sin egen reaktion på hans närvaro. Hon hade tvingat sig själv att avspisa honom, att föraktfullt vända bort blicken.

Marcus, som numera var earl av West eld, var fortfarande den vackraste man hon någonsin hade sett. När hans blick mötte hennes, kände hon laddningen mellan dem som om den hade varit en fysisk kraft. Hon blev väldigt orolig över att upptäcka att åren inte hade fått den att avta det minsta.

Efter vad han hade gjort, borde hon avsky honom.

Elizabeth kände en hand mot armbågen som ryckte henne tillbaka till nuet. Hon vände sig mot George Stanton, som stod bredvid henne och såg bekymrad ut. ”Mår ni inte bra? Ni ser varm ut.”

Hon ngrade på klänningsärmens spetsvolang för att dölja hur olustig hon kände sig. ”Det är varmt härinne”, sa hon och viftade med sol ädern framför ansiktet i ett försök att svalka sina blossande kinder.

”Jag tror att ni behöver något att dricka”, sa George, och hans omtänksamhet belönades med ett leende.

När George hade gått därifrån vände sig Elizabeth mot den grupp av män som stod runt henne. ”Vad var det vi pratade om?” frågade hon. Ärligt talat hade hon inte ägnat samtalet särskilt stor uppmärksamhet.

Tomas Fowler svarade. ”Vi pratar om earlen av West eld.”

Han nickade diskret åt Marcus håll. ”Vi är förvånade över att se honom här i kväll. Han är ju ökänd för sin aversion mot sociala tillställningar.”

”Det är sant.” Hon låtsades vara oberörd samtidigt som hennes hand ator blev alldeles fuktiga inuti handskarna. ”Jag hade hoppats att earlen skulle vara sin vana trogen och hålla sig undan även i kväll, men det verkar som om jag inte har den turen.”

Tomas skruvade obekvämt på sig. ”Jag ber om ursäkt, lady Hawthorne. Jag hade helt glömt era gamla mellanhavanden med lord West eld.”

Hon skrattade mjukt. ”Ni behöver inte be om ursäkt. Tvärtom, har ni min stora uppskattning. Ni måste vara den enda personen i London som har haft vett nog att glömma det. Bry er inte om honom, mr Fowler. Earlen hade ingen större betydelse för mig då, och ännu mindre nu.”

Elizabeth log tacksamt mot George när han kom tillbaka med hennes drink och hans ögon glittrade av glädje.

När samtalet runt henne fortsatte vred Elizabeth försiktigt på sig för att lättare kunna stjäla en glimt av Marcus, som försökte ta sig förbi alla människor i trappan. Det var tydligt att hans rykte som förförare inte hade påverkat hans makt och in ytande. Till och med i en folksamling var hans närvaro så oerhört stark. Ett ertal högt aktade herrar skyndade mot honom för att hälsa, i stället för att vänta på att han skulle komma in i balsalen. Kvinnor klädda i färgglada klänningar och spetsar gick diskret närmare trappan. Marcus själv verkade dock helt oberörd av alla som äskade för honom.

Han rörde sig mot balsalen med den nonchalanta arrogansen hos en man som alltid ck precis det han ville ha. Folkmassan försökte hålla honom kvar, men Marcus tog sig elegant förbi alla människor. Han hälsade ivrigt på vissa, likgiltigt på andra och mot några höjde han bara myndigt på handen. Han dominerade dem som befann sig runt omkring honom med sin blotta personlighet och de var fullt nöjda med att låta honom göra det.

Som om han kände att hon tittade på honom, sökte sig hans blick mot hennes igen. Glimten i hans ögon och det varma leendet lovade saker som han, i egenskap av man, aldrig skulle kunna hålla.

Marcus utstrålade någon form av isolering, och hans rörelser var rastlösa på ett sätt som de inte hade varit för fyra år sedan. De var varningssignaler, och Elizabeth hade ingen tanke på att ignorera dem.

”Ser man på”, sa George. ”Det verkar som om lord West eld är på väg åt det här hållet.”

”Är ni säker, mr Stanton?”

”Helt säker, lady Hawthorne. West eld tittar rakt på mig.” Hennes mage drog ihop sig. Marcus hade bokstavligt talat tvärstannat första gången deras blickar hade mötts och den andra blicken hade varit ännu mer oroande. Han var på väg till henne och hon hade ingen tid att förbereda sig. George såg på henne medan hon hetsigt viftade med sin sol äder.

Förbaskade Marcus! Varför skulle han komma hit i kväll?

Det var första gången hon var på en sådan här tillställning sedan hennes treåriga sorgeperiod varit till ända. Hon hade bara varit ute i sällskapslivet igen i några timmar, och han letade redan upp henne, som om han under de här åren otåligt hade väntat på precis det här ögonblicket. Hon var väl medveten om att det egentligen inte låg till på det sättet. Medan hon hade levt isolerad och sorgklädd, hade han byggt upp sitt skandalösa rykte genom besök i otaliga damers sängkammare.

Efter att han så känslokallt hade krossat hennes hjärta skulle Elizabeth ha avfärdat honom oavsett omständigheterna, men särskilt i kväll. Hennes syfte med den här kvällen var inte att roa sig på balen – hon väntade på en man. En man som hon i hemlighet hade gjort upp om att trä a. I kväll skulle hon hänge sig åt sin makes minne. Hon skulle skipa rättvisa för Hawthorne.

Folksamlingen delade motvilligt på sig för att släppa fram Marcus allteftersom han kom närmare henne. Och så var han där, precis framför henne. Han log och hennes puls skenade. Hon överväldigades nästan av frestelsen att dra sig tillbaka, att y, men det var för sent.

Elizabeth stålsatte sig och tog ett djupt andetag. Hon märkte att hon darrade på handen och drack snabbt upp innehållet i glaset för att inte spilla på klänningen. Hon räckte över det tomma glaset till George utan att ens ge honom en blick. Marcus tog tag i hennes hand innan hon hann reagera.

Med ett leende bugade han sig utan att släppa henne med blicken. ”Lady Hawthorne. Lika vacker som alltid.” Hans röst var djup och varm och påminde henne om krossad sammet. ”Vore det fåfängt av mig att tro att ni fortfarande är ledig för en dans, och att ni skulle vilja dansa med mig?”

Tankarna for genom Elizabeths huvud. Hon försökte desperat komma på en anledning att tacka nej. Hans syndfullt maskulina dragningskraft som hade varit så stark redan från andra sidan rummet, var överväldigande på nära håll.

”Jag dansar inte i kväll, lord West eld. Ni kan fråga vem som helst av herrarna runt oss.”

”Jag har ingen önskan att dansa med någon av dem”, sa han torrt, ”så deras tankar om saken är inte av intresse för mig.”

Hon började protestera, men så såg hon utmaningen i hans blick. Han log roat, och det var så tydligt att han utmanade henne att hon blev tyst. Hon skulle inte ge honom den tillfredsställelsen att tro att hon inte vågade dansa med honom.

”Om ni insisterar, lord West eld, kan ni få nästa dans.”

Han bugade elegant och såg uppskattande på henne. Han räckte henne sin arm och ledde henne mot dansgolvet. Musikerna började spela och tonerna steg till ett glädjefyllt crescendo medan gästerna gjorde sig redo för nästa menuett.

Marcus vände sig om och sträckte ut sin hand mot henne. Hon lade sin hand på hans, tacksam över handskarna som skilde hans och hennes hud åt. Rummet var upplyst av stearinljus som kastade ett gyllene sken och ck henne att lägga märke till hans muskulösa skuldror när han rörde sig. Hon tittade diskret på honom, letade efter tecken på förändring.

Marcus hade alltid varit en väldigt fysisk man som hade funnit nöje i olika sporter och aktiviteter. Hur det nu var möjligt, såg han ut att ha blivit ännu starkare, ännu mer muskulös. Han var kraftfullheten personi erad, och Elizabeth förundrades över hur naiv hon hade varit som trott att hon skulle kunna tämja honom. Tack och lov visste hon bättre nu.

Det enda mjuka hos honom var hans tjocka, bruna hår. Det glänste som en sabel och var uppsatt i nacken med ett enkelt svart band. Till och med hans smaragdgröna blick var skarp med en genomträngande intelligens. Han var smart och begåvad, och för honom var bedräglighet inget annat än ett enkelt spel, något som hennes hjärta och stolthet hade fått betala ett högt pris för att lära sig.

Hon hade nästan förväntat sig att se tecken på de utsvävningar hans liv bestod av, men hans vackra ansikte var förskonat från sådana. I stället hade han det lätt solbrända ansiktet hos en man som tillbringade mycket av sin tid utomhus. Hans näsa var rak och hans läppar var fylligt sensuella. Just nu spelade ett halvleende på de läpparna på ett sätt som var både pojkaktigt och fängslande. Från topp till tå var han helt perfekt. Han såg hur hon synade honom, fullt medveten om att hon inte kunde låta bli att beundra hans utseende. Hon sänkte blicken och fäste den bestämt vid hans halskrås.

Hon uppfylldes av hans doft. En underbart manlig doft av sandelträ, citrus och Marcus egna unika doft. Hettan mot hennes hud kröp in i henne och blandades med hennes ängslan.

Som om han kunde läsa hennes tankar böjde Marcus huvudet mot henne och viskade: ”Elizabeth. Det är ett efterlängtat nöje att trä a dig igen.”

”Nöjet, lord West eld, är helt och hållet på er sida.”

”En gång i tiden kallade du mig Marcus.”

”Det skulle inte längre vara passande att tilltala er så informellt, lord West eld.”

Han log okynnigt. ”Du har min tillåtelse att vara opassande med mig närhelst du vill. Faktum är att jag alltid har uppskattat dina stunder av olämplighet.”

”Ni har haft ett ertal villiga kvinnor som har passat er lika bra.”

”Nej, min kära. Du har alltid utmärkt dig i jämförelse med alla andra kvinnor.”

Elizabeth hade mött sin beskärda del av skojare och skurkar men aldrig låtit sig påverkas av deras lediga självförtroende och överdrivet intima sätt. Marcus var så skicklig när det kom till att förföra kvinnor att han lyckades låta helt uppriktig. En gång hade hon trott på alla kärleksförklaringar och komplimanger som kom från hans läppar. Till och med nu såg han på henne med en längtan som verkade så uppriktig att hon nästan trodde på honom.

Han ck henne att vilja glömma vilken typ av man han var – en hjärtlös förförare. Men hennes kropp lät henne inte glömma. Hon var varm och yr.

”Tre år av sorg”, sa han med en underton av bitterhet. ”Det är en lättnad att se att sorgen inte har påverkat din skönhet. Du är till och med vackrare än sist jag såg dig. Visst minns du när det var?”

”Vagt”, ljög hon. ”Jag har inte tänkt på det på många år.”

När de växlade danspartner betraktade hon honom noga för att se om han misstänkte att hon ljög. Marcus utstrålade en sexuell dragningskraft som var helt naturlig. Sättet han rörde sig på, pratade, doftade – allt fullkomligt skrek av sensuell manlig kraft och begär. Hon uppfattade den knappt tyglade kraften som han dolde bakom sitt välpolerade yttre, och hon mindes hur farlig han var.

Hans röst rann över henne med ytande hetta när dansen tog henne tillbaka till honom. ”Jag är sårad över att du inte är mer glad åt att se mig, särskilt som jag kom till den här miserabla tillställningen enbart för att trä a dig.”

”Struntprat”, fnös hon. ”Ni kunde inte veta att jag skulle vara här i kväll. Vilket syfte ni än har ber jag er att göra det ni kom för och lämna mig i fred.”

Hans röst var alarmerande mjuk. ”Du är mitt syfte, Elizabeth.”

Hon stirrade på honom och kände hur magen vände sig av obehag. ”Om min bror ser oss tillsammans kommer han att bli rosenrasande.”

Marcus reaktion ck henne att rycka till. Han och William hade en gång varit bästa vänner, men när hennes förlovning bröts innebar det även slutet på deras vänskap. Det var vad hon mest av allt beklagade.

”Vad vill ni?” frågade hon när han inte sa något. ”Att du uppfyller ditt löfte.”

”Vilket löfte?”

”Din hud mot min utan något emellan.”

”Ni är galen.” Hon andades tungt, darrade. Sedan spände hon blicken i honom.

”Lek inte med mig. Tänk på alla kvinnor som har delat er säng sedan vi skildes åt. Jag gjorde er en tjänst som lät er gå...”

Elizabeth ämtade till när hans handskbeklädda hand grep tag hårt om hennes handled.

Han hade fått något mörkt i blicken och sa: ”Du gjorde mig många saker när du bröt ditt löfte, men du gjorde mig absolut inte någon tjänst.”

Chockad av hans häftighet slog hon tillbaka. ”Ni visste hur jag kände om trohet, hur viktigt det var för mig. Ni skulle aldrig ha kunnat bli den make jag ville ha.”

”Jag var precis vad du ville ha, Elizabeth. Du ville ha mig så mycket att det skrämde bort dig.”

”Det är inte sant! Jag är inte rädd för er!”

”Om du hade något förstånd skulle du vara det”, muttrade han.

Hon skulle ha svarat, men dansen tvingade dem att gå åt skilda håll. Han log stort mot kvinnan som trippade runt honom och Elizabeth bet ihop. Under resten av dansen sa han inte ett ord, men han charmade alla andra kvinnor han kom i kontakt med.

Elizabeths hand brände av Marcus beröring och hon var blossande röd av hettan från hans blick. Han hade aldrig dolt sin naturliga sensualitet. I stället hade han uppmuntrat henne att frigöra sin egen. Han hade erbjudit henne det bästa från båda världar – respekten som hennes samhällsställning förde med sig och passionen hos en man som kunde få henne att brinna – och hon hade trott att han skulle kunna göra henne lycklig.

Så naiv hon hade varit. Med en familj som hennes borde hon ha vetat bättre.

I samma ögonblick som dansen tog slut ydde Elizabeth med snabba steg. Hon ck syn på en hand som diskret höjdes till hälsning och hon log mot Avery James. Hon samlade sig och förstod direkt att han var mannen som hon skulle trä a. Avery skulle bara komma på en sådan här tillställning på befallning från lord Eldridge.

Eldridge hade försäkrat henne att som änka till en lojal och plikttrogen agent skulle hon kunna räkna med dem om hon någonsin behövde hjälp. Avery hade fått i uppdrag att vara hennes kontakt. Trots sitt cyniska, uttråkade sätt var han egentligen en trevlig och omtänksam man som hade varit oumbärlig för henne under de första månaderna efter Hawthornes död. Och när hon nu ck syn på honom påmindes hon återigen om varför hon var här i kväll.

Elizabeth skyndade på stegen samtidigt som Marcus ropade hennes namn.

”Dansen ni önskade är slut, West eld”, slängde hon ur sig över axeln. ”Ni är fri att sola er i glansen av ert med möda förvärvade rykte och kärleksförklaringarna från era beundrarinnor.”

Hon hoppades att han förstod piken. Hon skulle aldrig trä a honom igen, kosta vad det kosta ville.

Marcus såg hur Elizabeth rörde sig elegant mot Avery. Eftersom hon hade ryggen mot honom behövde han inte längre dölja sitt leende. Hon hade avvisat honom. Igen.

Men hans älskade Elizabeth skulle snart upptäcka att han inte lät sig avfärdas så lätt.

Kapitel 2

”Mr James.” Elizabeth hälsade på honom med äkta glädje. ”Så roligt att få trä a er igen”, sa hon och sträckte fram sina händer. Hennes små, nätta händer försvann nästan i hans, och hans ansikte sken upp i ett sällsynt leende. Han lade hennes hand på sin arm och ledde henne genom ett par glasdörrar ut i ett atrium.

Hon kramade om hans underarm. ”Jag var rädd att jag hade kommit för sent och missat vårt möte.”

”Absolut inte, lady Hawthorne”, svarade han. ”Jag skulle ha väntat hela kvällen.”

Elizabeth lutade huvudet bakåt och tog ett djupt andetag.

Den friska blomsterdoften var en välkommen kontrast till balsalens tunga parfymer, brända vaxljus och cigarrök.

Medan de promenerade omkring i atriet vände sig Elizabeth mot Avery och frågade: ”Har jag rätt i mitt antagande att ni är den agent som fått i uppdrag att hjälpa mig?”

Han log. ”Ja, tillsammans med en annan agent.”

”Naturligtvis. Ni jobbar ju alltid två och två. Precis som Hawthorne och min bror.”

”Vi har funnit att det fungerar bra, milady. Och det har räddat många liv.”

Hon saktade av på stegen. Men det har inte räddat alla liv, tänkte hon. ”Jag beklagar att er verksamhets existens är nödvändig, mr James. Att William begärde avsked när han gifte sig är sannerligen en välsignelse. Jag längtar efter den dag när ni inte längre är en del av mitt liv.”

”Vi kommer att göra vårt yttersta för att lösa den uppkomna situationen så snabbt som möjligt”, försäkrade han.

”Ja, det vet jag.” Hon suckade. ”Jag är glad att ni är en av de agenter som lord Eldridge har valt ut.”

Avery kramade om hennes hand där den låg på hans underarm. ”Jag blev glad över möjligheten att få trä a er igen. Det är era månader sedan sist.”

”Är det verkligen så länge sedan?” sa hon och rynkade pannan. ”Tiden går så fort.”

”Jag önskar att jag kunde hålla med...”, utropade en välbekant röst bakom henne. ”De här sista fyra åren har känts som en evighet.”

Elizabeth stelnade till och hennes hjärta slog ett extraslag.

Avery vände dem båda mot den nytillkomne mannen. ”Och här har vi min partner. Jag har förstått att ni och lord West eld är gamla bekanta. Tänk så saker och ting kan slumpa sig, men förhoppningsvis kommer det att påskynda det hela.”

”Marcus”, viskade hon och drog chockat efter andan när insikten om varför han var där stod klar för henne.

Han bugade. ”Till er tjänst, madam.”

Elizabeth vinglade till, och Avery tog ett fastare tag om henne. ”Lady Hawthorne?”

Marcus var framme hos henne med två steg. ”Svimma inte, min kära. Ta ett djupt andetag.”

Det kändes omöjligt där hon stod och gapade som en sk på torra land, och hennes korsett kändes plötsligt olidligt trång. Hon viftade bort honom. Hans närvaro och doft gjorde det ännu svårare för henne att andas.

Hon såg hur Marcus gav Avery en befallande blick och hur den sistnämnde plötsligt fattade intresse för en ormbunke en bit bort och vände sig om och gick därifrån.

Elizabeth började känna sig bättre, men var fortfarande yr. ”Marcus, nu måste du väl ändå ha förlorat förståndet.”

”Du mår bättre, märker jag”, sa han med ett retfullt leende.

”Roa dig någon annanstans. Avsäg dig det här uppdraget. Sluta arbeta som agent överhuvudtaget.”

”Din oro är rörande men gör mig lite förvirrad. Du har aldrig bekymrat dig för mitt välbe nnande tidigare.”

”Jag är så trött på din sarkasm”, fräste hon. ”Har du någon som helst aning om vad du ger dig in i? Det är farligt att arbeta för lord Eldridge. Du kan komma till skada. Eller bli dödad.”

Marcus suckade. ”Elizabeth, du är överansträngd.”

Hon blängde på honom och kastade en snabb blick på Avery, som fortfarande stod och studerade ormbunken på diskret avstånd. Hon sänkte rösten. ”Hur länge har du varit agent?”

”I fyra år”, svarade han kort.

Fyra år?” Hon snubblade till. ”Arbetade du som agent när du uppvaktade mig?”

”Ja.”

”Din djävul.” Hennes röst var inte mer än en smärtfylld viskning. ”När hade du tänkt berätta det för mig? Eller skulle jag aldrig få veta något förrän du kom hem i en kista?”

Han tittade bistert på henne och lade armarna i kors över bröstet. ”Det är väl inget som spelar någon roll längre.”

Hans kyliga ton ck henne att stelna till. ”Under alla de här åren har jag slagit upp tidningen rädd att få läsa en lysningsnotis som säger att du ska gifta dig, men tydligen var det dödsannonserna jag borde ha oroat mig över.” Elizabeth vände sig bort och lade handen på bröstet. ”Jag önskar att du hade hållit dig undan.” Hon samlade ihop sina kjolar och skyndade därifrån. ”Jag önskar, vid Gud, att jag aldrig hade trä at dig.”

Klapprandet av hans klackar mot marmorgolvet var den enda varning hon ck innan han tog tag i hennes armbåge och tvingade henne att vända sig om.

”Detsamma. Jag känner på precis samma sätt”, sa han.

Han tornade upp sig framför henne. Hans sensuella mun var stram av ilska och hans smaragdgröna ögon glittrade av något som ck henne att rysa.

”Hur kunde lord Eldridge ge dig det här uppdraget?” utropade hon. ”Och varför tackade du ja?”

”Jag insisterade på att få det här uppdraget.”

Hon drog förvånat efter andan, vilket ck honom att snörpa på munnen ännu mer. ”En sak ska du vara säker på. Du må ha ytt från mig en gång, men jag kommer inte att tillåta att det händer igen.” Han drog henne närmare sig och luften blev tryckande het. ”Jag bryr mig inte om ifall du så skulle gifta dig med kungen. Du är min.”

Hon kämpade för att ta sig loss, men han höll fast henne. ”Har inte vi orsakat varandra tillräckligt mycket smärta, Marcus?”

”Inte på långa vägar.” Han knu ade undan henne som om han äcklades av att känna henne mot sin kropp. ”Låt oss klara upp det här med er make så att Avery kan dra sig tillbaka.”

Elizabeth darrade i hela kroppen och skyndade sig fram till Avery. Marcus följde efter henne med en djungelkatts rovlystna elegans.

Det var ingen tvekan om att hon var den som blev jagad.

Hon gick fram till Avery och tog ett skälvande andetag innan hon vände sig om.

Marcus iakttog henne med ett ansiktsuttryck som hon inte kunde tyda. ”Jag har förstått att ni har mottagit en bok skriven av er avlidne make.” Han inväntade hennes bekräftande nickning. ”Vet ni vem avsändaren är?”

”Det var min makes handstil på paketet, men det var förstås skrivet för länge sedan. Papperet hade gulnat och bläcket hade bleknat.” Hon hade funderat på det här paketet i era dagar utan att kunna förstå var det kom ifrån eller vad dess syfte var.

”Hawthorne adresserade alltså ett paket till sig själv och det kom fram tre år efter att han mördades.” Han rynkade pannan. ”Lämnade han efter sig något som skulle kunna vara en kodnyckel? Till exempel ett kort med hål i, eller något skrivet som du tyckte verkade vara konstigt?”

”Nej, ingenting.” Hon tog fram den tunna dagboken och

brevet, som hon hade fått för bara några dagar sedan från sin redikyl, och räckte över dem båda till Marcus.

Han bläddrade snabbt igenom boken och stoppade ner den i kappan, och sedan ögnade han igenom brevet. ”Under hela vår historia är det bara mordet på lord Hawthorne som inte har blivit löst. Jag hade hoppats på att er inblandning skulle få vara så liten som möjligt.”

”Jag gör allt som krävs”, sa hon snabbt. ”Hawthorne förtjänar att rättvisa skipas. Det spelar ingen roll hur mycket jag måste bli inblandad.”

Marcus vek försiktigt ihop brevet. ”Jag vill inte utsätta er för fara.”

Elizabeth, vars nerver redan var på helspänn, blev tvärarg. ”Du vill alltså se till att jag inte kommer till skada samtidigt som du riskerar ditt eget liv? Att det här blir uppklarat är viktigare för mig än vad det är för dig och din kära organisation.”

Marcus morrade ilsket hennes namn.

Avery harklade sig. ”Det verkar som om ni både inte kommer att kunna samarbeta. Jag skulle vilja föreslå att vi uppmärksammar lord Eldridge på detta. Jag är säker på att det nns andra agenter som...”

”Nej!” Marcus röst ven genom luften som en pisksnärt.

”Ja!” Elizabeth trodde hon skulle svimma av lättnad. ”Ett utmärkt förslag.” Hon log mot Avery. ”Lord Eldridge kommer säkert att förstå.”

”Så du tänker alltså y igen?” sa Marcus hånfullt.

Hon stirrade på honom. ”Jag är bara förnuftig. Det är uppenbart att vi två inte kommer överens.”

”Förnuftig”, fnös han. ”Ordet du söker är feg.”

”Lord West eld!” utbrast Avery ogillande.

Elizabeth viftade bort honom. ”Skulle ni vilja vara så snäll och lämna oss ett ögonblick, mr James.” Hon stirrade Marcus stint i ögonen medan Avery tvekade.

”Gör som hon säger”, mumlade Marcus.

Avery grymtade missbelåtet, men gick därifrån med ilskna steg.

Elizabeth gick rakt på sak. ”Om jag tvingas att samarbeta med dig kommer jag helt enkelt att vägra dela med mig av någon mer information. Jag kommer att hantera situationen på egen hand.”

”I helvete heller! Jag kommer aldrig att tillåta att du utsätter dig för fara. Försök att göra något dumdristigt så får du se vad som händer. Du kommer inte att tycka om det, det kan jag försäkra dig.”

”Jaså?” sa hon hånfullt. Hon vägrade att vika sig för ett temperament som skulle ha skrämt de esta. ”Och hur hade du tänkt stoppa mig?”

Marcus tog ett steg närmare henne. ”Jag är kunglig agent...”

”Jo, det vet jag.”

”...och jag har tilldelats ett uppdrag. Skulle du komma på tanken att hindra mig, skulle jag tvingas att betrakta dina handlingar som förräderi och behandla dig därefter.”

”Det skulle du aldrig våga! Lord Eldridge skulle aldrig tillåta något sådant.”

”Men det skulle jag, och han skulle inte hindra mig. Den här dagboken förefaller innehålla en förteckning över Hawthornes uppdrag, och den kan mycket väl ha med hans död att göra. Om så är fallet, be nner du dig i fara. Varken Eldridge eller jag skulle tillåta att något hände dig.”

”Varför då?” frågade hon utmanande. ”Dina känslor för mig går inte att ta miste på.”

Han tog ännu ett steg närmare, så nära att framdelen av hans skor försvann in under hennes klänningsfåll. ”Jo, uppenbarligen kan man göra det. Men tala med Eldridge om du känner att du måste det. Berätta hur du påverkas av mig och hur du längtar efter mig. Berätta om vårt smutsiga för utna och hur inte ens minnet av din älskade make är tillräckligt för att du ska kunna stå emot det begär du känner.”

Hon stirrade på honom och släppte fram ett torrt skratt. ”Din arrogans är verkligen förblu ande.” Hon vände sig om för att dölja hur hennes händer darrade. Han kunde ta den där förbaskade dagboken och i morgon skulle hon tala med Eldridge.

Han hånskrattade. ”Min arrogans? Du tror att det här handlar om dig – vem är det som är arrogant?”

Hon hade börjat gå därifrån, men stannade nu och vände sig om. ”Det var du som kom med hotelser och gjorde det hela personligt.”

”Att du och jag kommer att inleda ett kärleksförhållande är inget hot. Det är givet på förhand och har ingenting att göra med Hawthornes dagbok.” Han höll upp handen för att hejda hennes protester. ”Nej, säg inget. Det här uppdraget är viktigt för Eldridge. Det var därför jag insisterade på att få det. Jag behöver inte jobba tillsammans med dig för att få dig i säng.”

”Men...” Hon hejdade sig och tänkte på vad han hade sagt tidigare. Han hade aldrig påstått att det var på grund av henne som han var så angelägen om det här uppdraget. Hon rodnade.

Marcus gick nonchalant förbi henne tillbaka mot balsalen. ”Så varsågod – spring och berätta för Eldridge varför du inte kan jobba med mig. Men se till att han förstår att jag inte har några som helst problem att jobba med dig.”

Elizabeth kämpade för att hålla tillbaka alla svordomar som hotade att komma över hennes läppar. Hon förstod nog vad han höll på med. Hon förstod även att han inte skulle lämna henne i fred förrän han hade fått nog, alldeles bortsett från det här uppdraget. Det enda hon hade makt att kontrollera var huruvida hon skulle klara sig undan det här med sin stolthet i behåll.

Hennes mage drog ihop sig. Nu när hon var ute bland societeten igen skulle hon tvingas se hur han förförde andra kvinnor. Hon skulle bli tvungen att umgås med de kvinnor han fattade tycke för. Hon skulle tvingas se de leenden han delade med dem, men inte med henne.

Förbannat. Trots att det gick emot varje litet uns av självrespekt och intelligens tog hon det första steget för att följa efter honom.

Den mjuka beröringen mot hennes arm påminde henne om att Avery var kvar. ”Lady Hawthorne? Är något på tok?”

Hon skakade på huvudet.

”Jag ska prata med lord Eldridge så snart som möjligt och...”

”Det behövs inte, mr James.”

Elizabeth väntade tills Marcus hade gått runt hörnet och var utom synhåll innan hon vände sig mot Avery. ”Min roll i det hela består helt enkelt i att överlämna dagboken. När det är gjort återstår för er och lord West eld att göra resten. Jag ser ingen anledning till att byta agenter.”

”Är ni säker?”

Hon nickade, angelägen om att avsluta samtalet och återvända till balsalen.

Avery såg skeptisk ut, men sa: ”Då så. Jag ska se till att ni beskyddas av två beväpnade ryttare. Ta med dem vart än ni går och meddela mig så fort ni får instruktioner om hur överlämnandet ska gå till.”

”Ja, naturligtvis.”

”Eftersom vi är färdiga här ska jag dra mig tillbaka”, sa han och log lättat. ”Jag har aldrig varit särskilt förtjust i sådana här tillställningar.”

Han tog hennes hand och kysste den.

”Elizabeth?” Williams starka röst genljöd i atriet.

Hon spärrade upp ögonen och kramade om Averys hand.

”Min bror får inte se er. Han kommer omedelbart att misstänka att något inte står rätt till.”

Avery, som förstod hennes oro och var van vid att tänka snabbt, nickade lätt och dök sedan kvickt in bakom en buske. Elizabeth vände sig om och ck syn på William, som närmade sig. Precis som Marcus, gick han med bestämda steg. Han kom emot henne, ledigt och elegant, och inget i hans steg avslöjade den benskada som nästan hade kostat honom livet. Trots att de var syskon skulle de inte ha kunnat vara mer olika till utseendet. Hon hade fått deras mammas korpsvarta hår och ametistfärgade ögon, medan han hade ärvt pappans ljusa hår och blågröna ögon. Lång och bredaxlad påminde han om en viking som var stark och farlig, men skrattrynkorna runt hans ögon vittnade om hans goda humör.

”Vad håller du på med?” frågade han och såg sig ny ket omkring.

Elizabeth lade sin hand på hans arm och styrde honom mot balsalen. ”Jag njöt bara av utsikten. Var är Margaret?”

”Med sina vänner.” William stannade och tvingade henne att göra detsamma. ”Jag hörde att du dansade med West eld tidigare.”

”Skvallras det redan?”

”Håll dig borta från honom, Elizabeth”, varnade han. ”Jag kunde inte avvisa honom utan att vara oartig.”

”Du behöver inte vara artig mot honom. Jag litar inte på honom och jag förstår inte varför han är här i kväll. Mycket märkligt.”

Hon suckade sorgset över den missämja hon hade orsakat. Marcus var kanske inte någon man ville ha till äkta make, men han hade varit en god vän till William. ”Det rykte han har ska at sig de senaste åren har bevisat att jag gjorde rätt. Jag kan försäkra att du inte behöver vara orolig över att jag skulle låta mig förblindas av hans charm igen.”

Elizabeth drog med sig William mot balsalen och till sin stora lättnad gjorde han inget ytterligare motstånd. Om de skyndade sig, skulle hon kanske hinna se vart Marcus tog vägen.

Marcus klev fram från sitt gömställe bakom ett träd och borstade bort ett löv från kappan. Han sparkade bort lite jord från skorna och följde Elizabeths rygg med blicken tills hon försvann utom synhåll. Han undrade om det var uppenbart, det här vansinniga begäret han kände för henne. Hans hjärta skenade och hans ben värkte av ansträngningen att inte följa efter henne och rycka till sig henne för sin egen njutnings skull.

Hon var irriterande envis, och det var därför han visste att hon var perfekt för honom. Ingen annan kvinna kunde väcka hans passion på samma sätt. Oavsett om han var rosenrasande eller höll på att förgås av lust, var det bara Elizabeth som kunde få hans blod att koka av ett sådant begär.

Han önskade av hela sitt hjärta att det var kärlek han kände. Den känslan skulle så småningom avklinga, dö ut när den inte ck bränsle. Hunger blev bara värre med tiden, värkte och gnagde tills den blev mättad.

Avery dök upp vid hans sida. ”Om detta är vad ni kallar ’en gammal vän’, undrar jag hurdana era ender är.”

Marcus log ett glädjelöst leende. ”Hon skulle bli min hustru.” Han såg på Avery som bara stirrade på honom i förvånad tystnad. ”Gjorde jag er mållös?”

”Förbannelse.”

”En passande beskrivning. Tänker hon ta upp det här med Eldridge?” frågade Marcus.

”Nej. Men är ni säker på att er inblandning är så särskilt klok?”

”Nej”, erkände han, lättad över att hans plan hade fungerat och tacksam över att han, trots alla de år som gått, fortfarande kände henne så väl. ”Men jag är säker på att jag inte har något annat val.”

”Eldridge är fast besluten att få tag i Hawthornes mördare. Under det här uppdraget kan vi komma att tvingas försätta lady Hawthorne i fara för att nå vårt mål.”

”Nej. Hawthorne är död. Att riskera Elizabeths liv kommer inte att få honom tillbaka. Vi måste hitta ett annat sätt.”

Avery skakade tankfullt på huvudet. ”Jag litar på att ni vet vad ni sysslar med, även om jag inte gör det. Och om ni ursäktar mig ger jag mig nu iväg via trädgården innan något mer otillbörligt inträ ar.”

”Jag tror att jag gör er sällskap.” Marcus skrattade åt Averys förvånade uppsyn när de började gå sida vid sida. ”När man har en lång kamp framför sig måste man ibland dra sig tillbaka för att kunna återkomma med förnyad styrka en annan dag.”

”Gode Gud. Bråk och bröder och brutna förlovningar. Er och lady Hawthornes historia kommer att ställa till med bekymmer.”

Marcus gnuggade händerna. ”Det ser jag fram emot.”

Browse Sylvias International Editions:

View Titles Sorted by Country · View Titles Sorted by Language