Sylvia Day
Read an Excerpt →

Mar 27, 2013  •  Norstedts  •  9789113051215

Swedish Excerpt

Read the English excerpt →

1

”Jag tycker att vi drar ner på stan och firar.”

Det entusiastiska förslaget förvånade mig inte. Cary Taylor hittade alltid förevändningar att fira, det spelade ingen roll hur små och oviktiga de var, han upptäckte dem och drog fram dem. Det var en del av hans utstrålning, enligt min mening. ”Jag känner mig ganska säker på att det inte är nån bra idé att fira kvällen innan man börjar ett nytt jobb.”

”Kom igen, Eva.” Cary satt på golvet i vårt nya vardagsrum omgiven av flyttlådor. I snart en vecka hade vi burit och packat upp, men det syntes överhuvudtaget inte på honom. Cary var slank, mörkhårig och grönögd, inte ens under de värsta omständigheter såg han annat än fantastisk ut. Om han inte hade varit min mest älskade på denna jord kanske jag hade känt mig missunnsam för det.

”Jag talar inte om en krogrunda”, sa han och avfyrade sitt vinnande leende. ”Ett par glas vin. Vi kan pricka in happy hour och vara hemma vid åtta.”

”Jag hinner ändå inte”, sa jag med en rörelse mot mina yogabyxor och mitt träningslinne. ”Först ska jag ta tid på vägen till jobbet. Sen är det gymmet.”

”Gå fort, träna fortare.” Cary höjde sina perfekt välvda ögonbryn och jag brast i skratt. Jag väntade bara på dagen då hans miljondollarfeja skulle dyka upp på affischtavlor och magasinsomslag över hela världen. Det spelade ingen roll om han var arg eller glad, trött eller ledsen, han var alltid lika förödande vacker.

”Men imorgon efter jobbet kan jag. Om jag klarar hela dan är det värt att fira.”

”Okej. Då fixar jag middag och inviger det nya köket.”

”Aj …” Matlagning var en av Carys favoritsysslor, men det var inte en av hans talanger. ”Härligt.”

Han blåste bort en hårslinga från ansiktet och smilade belåtet mot mig. ”Vi har ett kök som de flesta restaurangkockar skulle döda för. Det är helt enkelt inte möjligt att göra bort sig där.”

Det sista uttalandet tvivlade jag starkt på, men det är klart att jag inte sa något, vad skulle det ha tjänat till? Istället vinkade jag åt Cary och gick. Jag tog hissen ner till bottenvåningen och log mot dörrvakten när han öppnade porten mot gatan med en flott gest.

Så snart jag kom ut slog Manhattans alla dofter och ljud emot mig, som en inbjudan till upptäcktsfärd. Det hade börjat gå upp för mig att jag inte bara hade flyttat från San Diego till andra sidan kontinenten, utan till en helt annan värld. Två storstäder – den ena avslappnad och sensuellt lat, den andra överflödande av liv och frenetisk energi. I mina drömmar bodde jag i ett gammalt hus utan hiss i Brooklyn, men eftersom jag var en lydig dotter hade jag hamnat på Upper West Side istället. Om det inte hade varit för Cary, som var inneboende hos mig, skulle jag ha känt mig ensam och övergiven i den stora våningen som kostade mer i månaden än vad de flesta tjänar på ett år.

Dörrvakten vickade på skärmmössan mot mig. ”God kväll, miss Tramell. Ska jag skicka efter en bil?”

”Nej tack, Paul.” Jag hade satt på mig mina nya träningsskor och gungade prövande ett par gånger på de rundade hälarna. ”Jag går.”

Han log. ”Det är svalare nu framåt kvällen. Utmärkt promenadväder.”

”Jag har fått veta att jag ska passa på att njuta av junivädret, innan det blir outhärdligt hett.”

”Ett gott råd, enligt min mening.”

Jag gick ut under baldakinen som trots att den var en supermodern skapelse av glas smälte väl in i omgivningens gamla bebyggelse. Gatan som jag kom ut på var kantad av träd och jag njöt av lugnet innan jag kom ut på den hårt trafikerade Broadway. En dag hoppades jag kunna smälta in här på ett självklart sätt, men än så länge kände jag mig som om jag bara låtsades. Jag hade en lägenhet och ett arbete, men jag var fortfarande lite rädd för tunnelbanan och hade inte lärt mig hejda en taxi. Jag försökte låta bli att vandra omkring med stora ögon och förundran skriven över ansiktet, men det var svårt. Det var så mycket att se och uppleva.

Ja, det var överväldigande – bilarnas avgaser och lukten av mat från gatuförsäljarnas vagnar, deras rop och gatumusikanternas instrument, den ofattbara blandningen av ansikten och stilar och språk, den fantastiska arkitekturen … Och bilarna. Herregud. Den oändliga strömmen av tätt packade bilar … Aldrig tidigare hade jag sett något liknande.

Det var alltid en ambulans eller en polisbil eller en brandbil som med påslagna sirener försökte sicksacka sig fram i floden av gula taxibilar; överallt de enorma sopbilarna som klämde sig fram i de trånga gränderna och slogs om utrymmet med varubilar och dödsföraktande expressbud på cykel som hade en tid att passa.

De riktiga New York-borna kryssade obesvärat mellan hindren, lika bekväma med staden som med ett par väl ingångna skor. De såg inte ångan som steg från gallren i trottoaren som något speciellt romantiskt eller häftigt, de förundrades inte över att gatan vibrerade när ett tunnelbanetåg dundrade fram under dem; jag, däremot, kunde inte hålla tillbaka ett förtjust leende. New York var som en förälskelse, och det syntes på mig.

Så jag fick verkligen ligga i för att verka cool medan jag promenerade till mitt arbete den där första dagen. Vad jobbet beträffade hade jag i alla fall fått som jag ville. Jag hade bestämt mig för att ta ett arbete baserat på mina egna meriter, vilket betydde att jag fick börja från botten. Jag skulle vara assistent åt Mark Garrity på Waters Field & Leaman, en av de främsta reklamfirmorna i hela landet. Min styvfar, finansiären Richard Stanton, var missnöjd med att jag hade tagit det här jobbet och påpekat att om det inte hade varit för min stolthet så skulle jag ha kunnat få en tjänst hos en av hans vänner istället, med mycket högre lön och en massa fringisar.

”Du är lika envis som din far”, sa han. ”Det kommer att ta honom halva livet att betala av ditt studielån på sin polislön.”

Det där med mitt studielån hade lett till ett jättegräl. ”Så fan heller att jag låter en annan man betala för min dotters utbildning”, hade Victor Reyes sagt när Stanton kom med sitt erbjudande. Jag respekterade det. Det gjorde nog Stanton också, fastän han aldrig skulle medge det. Min pappa var stolt. Min mamma hade vägrat gifta sig med honom, men han hade alltid tagit sin uppgift som far på stort allvar.

Jag försökte att inte hänga upp mig på gammal missämja, jag visste att det var meningslöst, så jag koncentrerade mig på att gå till jobbet så fort som möjligt. Jag hade medvetet valt att klocka hur lång tid promenaden tog i rusningstid och blev glatt överraskad när jag var framme vid Crossfire Building, där Waters Field & Leaman hade sina lokaler, på mindre än en halvtimme.

Jag lutade huvudet bakåt och följde fasaden ända upp till himlens smala remsa. Crossfire var seriöst imponerande, en elegant spira av glimmande glas som genomborrade molnen. Jag hade varit här tidigare på intervju och visste att interiören på andra sidan om svängdörrarna av glas och koppar var precis lika häftig, med guldstrimmade marmorgolv och väggar, en reception och ett vändkors i borstat stål.

Jag drog fram mitt nya ID-kort ur innerfickan på mina byxor och höll upp det framför de två vakterna i svart kostym som satt bakom disken. De stoppade mig i alla fall, utan tvekan för att jag inte var tillräckligt välklädd, men sedan släppte de igenom mig. Efter hissfärden upp till tjugonde våningen skulle jag veta exakt hur lång tid det tog mig från dörr till dörr.

Jag var på väg bort mot hissarna när en vacker, välklädd brunett fastnade med sin handväska i vändkorset och en hel liten flod av mynt rasslade ut ur väskan. Slantarna rullade glatt ut över golvet i alla riktningar men folk fortsatte att gå som om ingenting hade hänt. Det var bara jag och en av vakterna som började hjälpa kvinnan att plocka upp sina pengar.

”Tack så jättemycket”, sa hon och gav mig en snabb, jäktad blick.

Jag log tillbaka. ”Det var inget, jag har varit med om samma sak så jag vet hur det känns.”

Jag satte mig på huk och sträckte ut handen för att fånga in ett sista vilsekommet mynt då min blick föll på ett par svarta oxfordskor under ett par välskräddade svarta byxben. Jag hejdade mig i väntan på att mannen skulle flytta sig, och när han inte gjorde det lät jag blicken fortsätta sin vandring uppåt. Redan den skräddarsydda svarta kostymen var snygg, men innehållet … innehållet var sensationellt; mannen var lång, välbyggd, smärt. Och trots all denna imponerande manlighet var det inte förrän min blick nådde hans ansikte som jag gick ner för räkning.

Wow … Wow. Och wow igen.

Mannen satte sig på huk framför mig, en rörelse som var på samma gång stark och smidig. Drabbad av denna fabulösa maskulinitet i ögonhöjd kunde jag inte annat än stirra. Mållös.

Och sedan var det något som hände, en förändring i luften mellan oss.

Han såg mig i ögonen och något i hans blick skiftade … det var som om en slöja lyftes – och bakom den fanns en obeveklighet som tog andan ur mig. Hela mannen utstrålade en enorm dragningskraft, en känsla av makt som var så stark att det nästan gick att ta på den.

Jag reagerade instinktivt och drog mig baklänges. Tappade fotfästet och satte mig pladask på rumpan.

Mina armbågar sved efter den plötsliga kontakten med det hårda marmorgolvet, men det var inget jag tänkte på då. Jag var alltför upptagen med att stirra på uppenbarelsen framför mig. Kolsvart hår ramade in ett ansikte som var smärtsamt vackert. Hans drag kunde ha fått en skulptör att gråta av glädje; munnens fasta linje, den raka näsan, de intensivt blå ögonen – han var strålande. Han fortsatte att betrakta mig och hans ögon smalnade, men ansiktet var orörligt, hans minspel förrådde ingenting.

Mannens skjorta och kostym var svarta, slipsen matchade de lysande ögonen perfekt. Blicken var uppmärksam och värderande, den gick rakt in i mig. Mitt hjärta slog snabbare, min andning blev häftigare och jag öppnade munnen en aning. Han doftade syndigt gott. Inte cologne. Duschtvål, kanske. Eller schampo. Det spelade ingen roll, det fick det att vattnas i munnen, precis som hela hans uppenbarelse.

Han höll ut handen mot mig, och jag lade märke till hans manschettknappar av guld och onyx och armbandsuret som såg dyrt ut.

Jag drog ett darrande andetag och lade min hand i hans. Min puls tog ett skutt när hans grepp hårdnade. Hans beröring skickade en stöt genom min arm som fick håren att resa sig. Men han rörde sig inte på ett ögonblick, satt bara där och såg på mig med en liten rynka mellan de vackert välvda ögonbrynen.

”Är du okej?”

Rösten var kultiverad, samtidigt hade den en strävhet som fick min mage att dra ihop sig. Den förde tankarna till sex. Sex av ett lite ovanligare slag. Han skulle kunna ge mig orgasm bara genom att prata, tänkte jag.

Eftersom jag var torr i munnen drog jag tungan över läpparna innan jag svarade: ”Ja, ja, det är lugnt.”

Mannen reste sig och drog med mig upp. Han släppte mig inte med blicken och jag skulle inte ha kunnat titta bort även om jag hade velat. Han var yngre än jag först hade trott. Yngre än trettio, gissade jag, men hans ögon var erfarna. Hårda och intelligenta.

Jag kände mig obegripligt dragen till honom; det var som om han hade slagit ett rep runt min midja, ett rep som han nu långsamt och obevekligt drog åt sig.

Jag blinkade förvirrat; det räckte inte med att kalla honom vacker, han var … så aptitlig, så läcker. Han var den sortens man som fick en kvinna att vilja slita av honom skjortan så att knapparna flög ikapp med hennes hämningar. Jag fortsatte att titta på honom i den där civiliserade, urbana, snuskigt dyra kostymen och vad jag tänkte på var rått, primitivt, lakansklösande sex.

Han böjde sig ner för att ta upp mitt ID-kort som jag hade tappat – det hade jag inte ens märkt, och när han släppte mig med blicken började min hjärna fungera igen.

Jag var arg på mig själv. Jag kände mig klumpig och generad och förvirrad – medan han å andra sidan hade total kontroll över situationen. Och varför? För att jag var bländad av honom, så enkelt var det.

Han kastade en blick upp mot mig, och det räckte med hans ställning – det var nästan som om han knäböjde framför mig – för att göra mig alldeles svag igen. Han höll kvar min blick medan han reste sig. ”Är du säker på att du mår bra? Du kanske borde sätta dig en stund.”

Jag blev het om kinderna. Här stod jag som en idiot, som världens tönt inför den snyggaste kille jag någonsin hade träffat, härligt! ”Jag tappade balansen, det var inget, jag är okej.”

Jag tittade bort och fick syn på kvinnan som hade fastnat med handväskan, hon tackade just den hjälpsamme vakten, sedan vände hon sig om mot mig och kastade sig in i en harang av ursäkter. Jag höll ut handen med de sista mynten som jag hade plockat upp, men hennes blick snuddade vid guden i svart kostym och sedan såg hon inte längre mig, så jag släppte helt enkelt ner pengarna i hennes öppna väska. När jag vågade mig på en snegling mot honom höll han fortfarande blicken fäst på mig trots brunetten och hennes ström av tacksägelser som hon riktade mot honom, inte mot mig.

Jag avbröt henne: ”Kan jag få tillbaka mitt ID-kort?”

Han höll ut det mot mig. Trots att jag försökte ta det utan att röra vid honom nuddade hans fingrar min hand och det räckte för att håret på armarna skulle resa sig igen.

”Tack”, mumlade jag innan jag sneddade förbi honom, skyndade mot svängdörrarna och fortsatte ut på trottoaren. Jag stannade till och drog några djupa andetag av New York-luften som var så full av olika dofter, några goda, några farliga.

Det stod en svart, glänsande Bentley SUV utanför entrén och jag såg min spegelbild i de tonade rutorna. Jag var röd om kinderna och mina grå ögon glänste. Jag hade sett den blicken förut – i badrumsspegeln alldeles innan jag var på väg att hoppa i säng med någon. Det var så jag såg ut när jag var inställd på sex, den där blicken hade absolut ingenting här att göra.

Herregud. Skärp dig.

Fem minuter med Mörk och Farlig, och jag var fylld av en nervös, rastlös energi. Jag kunde fortfarande känna hans dragningskraft, en oförklarlig önskan att gå in dit igen, där han var. Jag kunde alltid förklara det med att jag inte hade gjort klart det jag kommit hit för att göra, men jag visste att jag skulle hata mig själv efteråt om jag gick in igen. Hur många gånger tänkte jag bära mig åt som en idiot idag?

”Det räcker nu”, sa jag till mig själv. ”Nu går du härifrån.”

Någon lade sig på signalhornet när en taxi trängde sig förbi en annan bil med några millimeter till godo och tvärnitade för ett par dödsföraktande gångtrafikanter som skyndade över gatan någon sekund innan ljuset växlade. Så följde en massa rop och skrik och gester som egentligen inte bars av någon riktig ilska utan snarare var en gammal vana. Inom en minut hade alla glömt vad som inträffat, det var bara ett hjärtslag i stadens självklara rytm.

Medan jag satte kurs mot gymmet och sögs in i strömmen av gångtrafikanter hade jag ett leende i mungipan. New York, tänkte jag, och nu hade jag återfått jämvikten. Du rockar.

Jag hade tänkt värma upp på löpbandet och sedan fortsätta med några av de andra maskinerna, men så såg jag att nybörjarkursen i kickboxning just skulle starta och bestämde mig spontant för att prova. När passet var slut kände jag mig nästan som mitt gamla jag. Mina muskler darrade av den där perfekta tröttheten, och jag visste att jag skulle sova gott när jag gick och lade mig lite senare på kvällen.

”Du var bra.”

Jag torkade svetten ur pannan och tittade på den unge mannen. Han var gänglig och slankt muskulös, hade iakttagande bruna ögon och perfekt hud åt café au lait-hållet. Hans ögonfransar var långa och tjocka, huvudet rakat.

”Tack.” Jag gjorde en grimas. ”Men det var väl ganska uppenbart att jag är nybörjare?”

Han log och sträckte fram handen. ”Parker Smith.”

”Eva Tramell.”

”Du har styrkan och rörligheten, Eva. Med lite träning skulle du kunna bli en knockout, bokstavligt talat. I en stad som New York måste man kunna försvara sig.” Han vände sig mot en anslagstavla som satt på väggen. Den var full med reklam och tummade visitkort av olika slag. Han rev av ett självlysande papper från en bunt som satt längst ner och höll fram det mot mig. ”Har du hört talas om krav maga?”

”Från filmen med Jennifer Lopez.”

”Jag undervisar i krav maga och jag skulle gärna vilja lära dig. Det här är min hemsida och telefonnumret till studion.”

Jag tyckte om hans sätt, det var direkt, precis som hans blick, och leendet var äkta. Jag undrade om det var ett försök att ragga upp mig, men han var så cool att det i så fall inte märktes.

Parker lade armarna i kors så att hans biceps framhävdes. Han var klädd i svart ärmlös skjorta och långa shorts. Hans Converse var slitna och bekvämt ingångna, tribaltatueringar syntes ovanför skjortkragen. ”Du hittar tiderna på hemsidan. Kom förbi nån dag och se om du gillar det.”

”Jag ska tänka på det.”

”Gör det.” Han sträckte ut handen igen, greppet var fast och förtroendeingivande. ”Jag hoppas att vi ses.”

Det luktade gott i lägenheten när jag kom hem, och Adeles röst fyllde rummen med soul från surroundsystemet. Jag såg bort mot det öppna köket och där stod Cary och rörde sig till musiken medan han vispade i något på spisen. Det stod en halvfull flaska vin på bardisken och två glas, varav det ena var halvfullt.

”Hallå där”, ropade jag. ”Vad blir det? Och har jag tid att ta en dusch först?”

Han hällde upp vin i det andra glaset och sköt det mot mig över bardisken med vana och eleganta rörelser. Ingen som såg honom nu skulle ha gissat att han hade tillbringat sin barndom i ständig förflyttning mellan en nerdrogad mor och diverse fosterhem, och tonåren på olika ungdomsanstalter och statliga rehabiliteringsinrättningar. ”Pasta med köttfärssås. Nå, gick det bra?”

”Ja, när jag väl kom till gymmet.” Jag drog ut en av de höga barstolarna i teak och satte mig. Jag berättade om kickboxningen och Parker Smith. ”Har du lust att hänga på?”

”Krav maga?” Cary skakade på huvudet. ”Det är hard-core. Jag skulle få en massa blåmärken och förlora en massa jobb. Men jag går gärna med och kollar in stället, vi vill inte att killen ska vara en knasboll, eller hur.”

”En knasboll?”

Min pappa hade lärt mig att läsa av män ganska bra, vilket var anledningen till att jag hade förstått att killen i kostym var problem. Vanliga normala människor log när de hjälpte någon i en pinsam situation, av ren artighet om inte annat, för att göra det hela lite mindre genant.

Å andra sidan hade jag inte lett mot honom heller.

”Lilltjejen”, sa Cary och tog fram skålar ur skåpet, ”du är en sexig, totalt fabulös kvinna. Jag ifrågasätter varje man som inte har mod att bjuda ut dig på en dejt, rakt av.”

Jag rynkade på näsan åt honom.

Han ställde en skål framför mig. Innehållet utgjordes såvitt jag kunde bedöma av pyttesmå nudlar i en skvimpig tomatsås med klumpar av köttfärs och ärter. ”Det är nåt du sitter och tänker på. Vad är det?”

”Hm …” Jag tog skeden som stack upp ur skålen och beslöt mig för att inte komma med några kommentarer angående maten. ”Jag sprang in i den hetaste mannen på planeten idag. Kanske den hetaste mannen i hela världshistorien.”

”Aj då, jag som trodde att det var jag. Berätta.” Cary stod kvar på andra sidan om disken.

Jag betraktade honom medan han tog en tugga av sitt hopkok innan jag själv vågade mig på ett försök. ”Det är inte så mycket att berätta. Jag ramlade omkull och satte mig på ändan i lobbyn på Crossfire och han hjälpte mig upp.”

”Lång eller kort? Ljus eller mörk? Muskulös eller smal? Ögonfärg?”

Jag sköljde ner min andra tugga med lite vin. ”Lång. Mörk. Smal och muskulös. Blå ögon, snuskigt rik av kläderna och accessoarerna att döma. Och han var sjukt sexig. Du vet hur det är – vissa killar kan vara hur snygga som helst men hormonerna sover lugnt, medan det finns skitfula killar som är hur sexiga som helst. Den här killen hade allt.”

Det fladdrade till i min mage, som det hade gjort när Mörk och Farlig hade rört vid mig. Jag såg hans underbara ansikte framför mig med kristallklar skärpa. Kortslutning i hjärnan, det var vad jag hade drabbats av, och jag hade inte hämtat mig än.

Cary lade armbågen mot disken och lutade sig fram, hans långa lugg hängde ner över det ena lysande gröna ögat. ”Så vad hände när han hade hjälpt dig upp?”

Jag ryckte på axlarna. ”Ingenting.”

”Ingenting?”

”Jag gick därifrån.”

”Va! Du flörtade inte med honom?”

Jag tog en tugga till. Det var faktiskt inte så illa. Eller också var jag bara hungrig. ”Det var inte den sortens kille som manflörtar med, Cary.”

”Den kille som man inte kan flörta med finns inte. Också en lyckligt gift man tycker om en liten ofarlig flört då och då.”

”Det fanns ingenting ofarligt med den här mannen”, sa jag torrt.

”Aha, en sån man.” Cary nickade vist. ”Farliga killar kan vara roliga, bara man inte kommer för nära.”

Självklart visste Cary allt om det: män och kvinnor i alla åldrar föll handlöst för honom. Och varenda gång lyckades han välja fel partner. Han hade dejtat stalkare, och bedragare, och älskare som hotade att ta livet av sig för hans skull, och älskare som var gifta men underlät att informera honom om det…

”Jag kan inte föreställa mig att det överhuvudtaget går att ha roligt med den killen”, sa jag. ”Han är alldeles för intensiv för det. Fast jag är ganska säker på att han kan vara grym i sängen med all den där mörka intensiteten.”

”Så ska det låta. Glöm killen. Använd hans ansikte i dina fantasier och gör honom perfekt där.”

Jag bytte samtalsämne. ”Har du några tagningar imorgon?”

”Självklart.” Och Cary kastade sig in i en beskrivning av sitt schema: en jeansreklam, brun-utan-sol, underkläder, och till sist cologne.

Jag sköt bort allt annat ur huvudet och koncentrerade mig på Cary och hans framgångar. Efterfrågan på Cary Taylor ökade konstant och han var på god väg att bygga upp ett gott rykte bland fotografer för att han var så professionell. Jag var stolt över honom. Han hade en lång resa bakom sig, han hade gått igenom mycket, och jag var en del av den resan.

Det var inte förrän efter middagen som jag lade märke till två stora paket på golvet bredvid soffan.

”Vad är det där?”

”Det där”, sa Cary och följde efter mig ut i vardagsrummet, ”är det ultimata.”

Jag visste med en gång att de var från Stanton och min mor. Pengar var något som min mamma behövde för att känna sig lycklig, och jag var glad för att Stanton, make nummer tre, kunde uppfylla det kravet och alla hennes andra också. Jag önskade ofta att det hade räckt så, men för min mamma var det svårt att fatta att jag inte såg pengar på samma sätt som hon. ”Jaha, och vad är det den här gången?”

Han lade armen om mina axlar, vilket inte var så svårt för honom eftersom han var omkring ett huvud längre än jag. ”Du ska inte vara otacksam. Han avgudar din mamma. Han tycker om att skämma bort henne och hon tycker om att skämma bort dig. Han gör det inte för dig, han gör det för din mamma.”

Jag suckade. Han hade rätt. ”Men vad är det?”

”Det är glampaltor till en välgörenhetsmiddag på lördag. En klänning åt dig, du blir rena bombnedslaget i den, och en smoking från Brioni åt mig, eftersom det ingår i paketet att göra mig glad. Du är mer tolerant mot dem om du har mig att vara bitchig mot, förstår du.”

”Ja, det har han i alla fall fattat.”

”Det är klart att han har det. Stanton skulle inte vara miljardär om han inte förstod sånt.” Cary tog mig i handen och drog i mig. ”Kom och titta.”

Jag gick in genom svängdörren till Crossfire tio minuter i nio morgonen därpå. Jag ville göra ett gott intryck så här första dagen och hade valt ett enkelt svart fodral med svarta pumps till, som jag satte på mig i hissen istället för de lågklackade promenadskorna. Mitt blonda hår var uppvridet i en elegant knut, formen var ungefär som en åtta, det var Carys verk. Jag var dålig på hår, men han kunde skapa glamorösa mästerverk. I örsnibbarna hade jag de små pärlorna som pappa hade gett mig i examenspresent och om handleden hade jag Rolexklockan som jag hade fått av Stanton och mamma.

Ibland tyckte jag att jag hade börjat bry mig för mycket om mitt utseende, men när jag steg in i lobbyn tänkte jag på hur jag hade legat där på golvet dagen innan i mina gympadojor, och då kände jag mig ändå glad över att jag inte såg ut somden klumpiga flickan. De två säkerhetsvakterna tycktes inte lägga ihop två och två när jag visade upp mitt ID-kort på väg in genom vändkorset.

Tjugo våningar högre upp steg jag ut ur hissen. Framför mig låg Waters Field & Leaman bakom en vägg av skottsäkert glas. Receptionisten vid den halvmåneformade disken kastade en blick på mitt ID-kort som jag höll upp mot glaset innan hon tryckte på knappen som låste upp dubbeldörren.

”Hej, Megumi”, sa jag när jag kom in. Hon var en mix, helt säkert lite asiatisk, och väldigt söt. Hennes hår var mörkt och kort och klippt i en slät bob som var kortare där bak och knivskarp där fram. Hennes sneda ögon var bruna och varma, hennes mun fyllig och naturligt rosa.

”Eva, hallå. Mark har inte kommit, men du vet vart du ska gå, eller hur?”

”Absolut.” Med en vinkning tog jag korridoren till vänster om receptionen ända bort till slutet där jag tog till vänster en gång till och hamnade i en stor, öppen lokal som var indelad i små bås. Ett av båsen var mitt och jag gick raka spåret in.

Jag släppte min axelremsväska och väskan med de platta skorna i den stora lådan längst ner i mitt utilitaristiska skrivbord, sedan slog jag på datorn. Jag hade tagit med mig ett par grejer för att ge min arbetsplats lite personlig prägel och nu tog jag fram dem. Det ena var ett inramat collage av tre foton: mig och Cary på Coronado Beach, min mamma och Stanton på hans jakt utanför Franska Rivieran, och pappa i sin polisbil i City of Oceanside, Kalifornien. Det andra föremålet var en färggrann bukett glasblommor som Cary hade gett mig samma morgon, en present inför min första dag på jobbet. Jag arrangerade glasblommorna bredvid fotocollaget och lutade mig tillbaka för att se hur min lilla samling tog sig ut.

”God morgon, Eva.”

Jag reste mig och hälsade på min chef. ”God morgon, mr Garrity.”

”Kalla mig Mark är du snäll. Kan du komma över till mitt rum?”

Jag följde honom genom korridoren och tänkte, precis som förra gången, att min nya chef var väldigt trevlig att titta på med sin släta mörka hud, sitt vältrimmade lilla hakskägg och de skrattande bruna ögonen. Mark hade fyrkantig haka och ett charmigt snett leende. Han var i god form och rörde sig med den självklara hållningen hos den som är respekterad och har folks förtroende.

Han gjorde en gest mot en av de två stolarna framför skrivbordet av glas och krom och väntade tills jag hade satt mig innan han själv slog sig ner i sin Aeron-stol. Mot bakgrunden av New Yorks skyskrapor och flikar av himmel såg Mark mäktig ut, och självsäker. Han var en av cheferna på avdelningen för kundkontakter, nyligen befordrad, och hans kontor var ingenting jämfört med vd:ns, men ingen kunde klaga på utsikten.

Han lutade sig tillbaka och log. ”Har du fått ordning på din nya lägenhet?”

Jag blev glatt överraskad över att han kom ihåg det. Jag hade träffat honom under den andra intervjun och genast tyckt om honom.

”Ja, det mesta står där det ska nu”, svarade jag. ”Utom ett par lådor som jag inte har hunnit packa upp.”

”Du flyttade från San Diego om jag inte missminner mig? Trivsam stad, väldigt annorlunda jämfört med New York. Saknar du palmerna?”

”Jag saknar den torra luften. Det tar nog tid att vänja sig vid fuktigheten här.”

”Vänta tills det blir sommar på riktigt.” Han log. ”Det är din första dag … och du är min första assistent, så vi får ta det dag för dag. Jag är inte van vid att delegera, men det kommer jag säkert att lära mig ganska snabbt.”

Jag slappnade av. ”Jag blir gärna delegerad till.”

”Det är ett stort kliv uppåt för mig att jag har fått dig, Eva. Jag hoppas att du kommer att trivas här. Dricker du kaffe?”

”Kaffe är en av mina viktigaste näringsgrupper.”

”Vad bra, en assistent helt i min smak.” Hans leende blev bredare. ”Jag tänker inte be dig hämta kaffe, men om du kan hjälpa mig att klura ut hur man gör med de där nya espressomaskinerna ute i lunchrummet så blir jag glad.”

Jag log. ”Inga problem.”

”Det är lite pinsamt, men just idag har jag inte så mycket mer åt dig att göra.” Han gned sig i nacken och såg lätt generad ut. ”Jag tror att jag visar dig uppdragen som jag jobbar med och så tar vi det därifrån.”

Resten av dagen gick fort. Mark kollade av med två klienter och satt i långa möten med det kreativa teamet som jobbade på olika uppslag åt en handelsskola. Det var en fascinerande process att följa när de olika avdelningarna tog över efter varandra i en marknadsföringskampanj, från det första utkastet till den färdiga produkten. Jag kunde lätt ha jobbat över om inte telefonen hade ringt tio i fem.

”Mark Garritys kontor. Det är Eva Tramell.”

”Masa dig hem nu så vi kan gå ut och ta den där drinken som du har innestående.”

Jag log åt det låtsat stränga tonfallet. ”Okej, okej. Jag kommer.”

Jag slog av datorn och gjorde i ordning på skrivbordet. Samtidigt som jag kom fram till hissarna drog jag upp min mobil och skickade ett snabbt sms till Cary om att jag var på väg. Det plingade och jag ställde mig framför rätt hiss. När dörrarna gled isär tog jag ett steg framåt och tryckte på skicka. Så tittade jag upp och såg rakt in i ett par blå ögon. Jag tappade andan.

Sexguden var ensam i hissen.

Browse Sylvias International Editions:

View Titles Sorted by Country · View Titles Sorted by Language