Sylvia Day
Read an Excerpt →

Apr 30, 2014  •  Bookmark Förlag  •  9789175470559

Swedish Excerpt

Read the English excerpt →

Kapitel 1

London, England, 1818

Som tjuvfångare hade Jasper Bond trä at sina uppdragsgivare på många ovanliga ställen, men idag var första gången som mötet skulle ta plats i en kyrka. Vissa av hans

klienter var väl hemmastadda i de skummare delarna av staden, dit hans jakt på tjuvar och bedragare ofta ledde. Andra var mer bekväma i palatset. Just denne potentielle klient verkade vara gudfruktig, eftersom han hade valt St. George’s som plats för deras möte. Jasper misstänkte också att han ansåg att det var ett ”säkert” ställe, vilket kunde betyda att han kände sig illa till mods över att leja en man med tvivelaktig moral. Det passade Jasper bra. Han skulle förmodligen få bra betalt utan att bli onödigt involverad – det var de uppdrag han tyckte bäst om.

Jasper klev ur vagnen och stannade till för att beundra kyrkofasadens portik med imponerande korintiska kolonner. Dämpad sång trängde ut ur byggnaden som en vacker, rofylld kontrast till kuskarnas frustrerade rop och hästarnas klapprande hovar ute på gatan. Hans käpp slog i kullerstenarna med en smäll och hans handskbeklädda hand var löst draperad om knoppen, som hade formen av ett örnhuvud. Med hatten i handen vinkade han åt kusken att åka iväg.

Dagens möte hade arrangerats av en mr omas Lynd, en man som delade Jaspers yrke och som han litade på av många anledningar – inte minst eftersom Lynd hade fungerat som Jaspers mentor. Jasper själv skulle aldrig vara förmäten nog att påstå sig vara en moralisk man, men han levde efter de etiska regler som Lynd hade lärt honom – hjälp dem som verkligen behöver hjälp. Han tvingade inte till sig några lösensummor, till skillnad från andra fångstmän. Han stal inte med ena handen för att kunna återbörda stöldgodset med den andra. Han letade helt enkelt rätt på det som hade blivit stulet och beskyddade dem som var i behov av det. Han kunde inte låta bli att undra varför Lynd avstod från det här uppdraget. De två männen levde efter samma principer, och därför borde detta vara ett uppdrag som passade dem båda lika bra.

Eftersom Jasper hade en stor förkärlek för gåtor och mysterier, var han alltför ny ken på Lynds agerande för att kunna motstå att ta reda på mer. Detta trots att valet av möteslokal tvingade honom att sköta det hela personligen, vilket han sällan gjorde. Han föredrog att jobba via betrodda underlydande för att bibehålla den anonymitet som var nödvändig för hans personliga planer i större skala.

Han klev uppför trappan, in i kyrkan och möttes av en våg av musik. Långt fram på höger sida såg han predikstolen, och till vänster stod läspulpeten. Kyrkbänkarna var tomma på troende, bortsett från kören vars röster fyllde kyrkan av lovsång.

Jasper tog fram sitt ckur. Han hade kommit exakt i tid. I hans yrke var punktlighet en nödvändighet. Han gick mot trappan som skulle ta honom upp till läktaren där mötet skulle äga rum.

Han stannade till när han kom upp på trappavsatsen. Hans blick drogs till en kaskad av vitt hår som trotsade tyngdlagen. Ett hopplöst uttänjt svart hårband misslyckades med att stävja testarna till något annat än en ovårdad, osymmetrisk hårpiska. Han såg hur den olycklige ägaren till den förfärliga koa yren höjde handen och kliade sig, vilket enbart rufsade till skapelsen ännu mer.

Jasper var så fascinerad av detta missfoster till frisyr att det tog ett ögonblick innan han upptäckte den späda lilla varelsen som satt bredvid, och när han väl hade fått syn på henne fångade hon direkt hans intresse. Till skillnad från sitt sällskap hade kvinnan gyllene, rödblonda lockar i en så ovanlig färg att han inte kunde ta ögonen från dem. De var de enda två personerna på läktaren, men ingen av dem såg ut som om de väntade på någon, utan de var i stället helt fokuserade på kören nedanför.

Var fanns personen som han skulle trä a?

Som om kvinnan kände på sig att hon var iakttagen, vred hon på huvudet och mötte Jaspers blick. Hon var attraktiv. Inte på samma exceptionellt sällsynta sätt som hennes hår, men väldigt behaglig att vila blicken på. Djupt blå ögon, inramade av tjocka ögonfransar, mötte hans blick. Hon hade en bestämd näsa och höga kindben. När hon bet sig i underläppen syntes hennes vita tänder, och när hon snörpte på munnen framträdde små skrattgropar. Det var ett charmerande ansikte, snarare än vackert, men åsynen av honom verkade göra henne missnöjd.

”Mr Bond”, sa hon. ”Jag hörde inte att ni kom.”

Man skulle kunna skylla den saken på körsången, men i själva verket var det så att han gick tyst. Han hade lärt sig det för länge sedan. Då hade det räddat hans liv, och sedan dess hade han fortsatt med det.

Hon reste sig, gick emot honom med bestämda steg och sträckte fram handen. Som på kommando tog psalmen slut och i den plötsliga tystnaden sa hon: ”Mitt namn är Eliza Martin.”

Hennes röst överraskade honom. Mjuk som en sommarbris, men med en antydan av stål. Ljudet av den dröjde sig kvar, ck hans tankar att dra iväg i olika riktningar som inte alls var lämpliga.

Han tog käppen i sin vänstra hand för att kunna hälsa på henne. ”Miss Martin.”

”Tack för att ni ville trä a mig. Men ni är precis såsom jag var rädd att ni skulle vara.”

”Jaså?” Överrumplad av hennes rättframhet blev han ännu mer fascinerad. ”På vilket sätt?”

”På alla sätt, sir. Jag kontaktade mr Lynd eftersom vi behöver en viss sorts person. Jag beklagar att behöva säga att ni inte är den sortens person.”

”Har ni något emot att förklara er närmare?”

”Det nns ett ertal anledningar”, sa hon.

”Icke desto mindre. En man i min ställning söker efter

förutsägbarhet hos andra men fruktar den hos sig själv. Eftersom ni hävdar att jag inte är vad ni ville ha måste jag be er att berätta hur ni har dragit den slutsatsen.”

Miss Martin såg ut att överväga vad han sa. Under den korta stunden av tystnad bekräftades vad Jaspers instinkter direkt hade uppfattat – Eliza Martin ägnade honom sin fulla uppmärksamhet. Oavsiktligt reagerade hon på honom på samma sätt som han reagerade på henne. Hon andades lite snabbare, hennes kropp svajade av underströmmar av oro ... en hjort som känner av jägarens närhet.

”Ja”, sa hon. ”Jag kan mycket väl tänka mig att det är sant.”

”Det är klart att det är sant. Jag ljuger aldrig för mina klienter.” Han gick aldrig till sängs med dem heller, men det skulle det bli ändring på.

”Ni har inte blivit anlitad, så jag är inte er klient”, påpekade hon.

Mannen med det förskräckliga håret avbröt dem. ”Eliza, gift dig med Montague så att vi får ett slut på den här farsen.” När Jasper ck höra det namnet förstod han varför det här uppdraget hade överlämnats till honom, och han visste dessutom att det skulle bli näst intill omöjligt för Eliza Martin att inte anlita honom.

”Jag tänker inte låta mig tvingas”, sa hon bestämt.

”Be då mr Bond att slå sig ner.”

”Det är inte nödvändigt.”

Jasper ignorerade henne och satte sig på bänkraden bakom dem.

”Mr Bond ...” Miss Martin suckade uppgivet. ”Ers nåd, får jag presentera mr Jasper Bond? Mr Bond, det här är min morbror, earlen av Melville.”

”Lord Melville.” Jasper bugade kort mot earlen. Han visste att Melville var familjen Tremaines överhuvud, en familj som var välkänd för sin excentricitet. ”Jag tror att ni kommer att nna mig högst lämpad för vad det än är ni behöver hjälp med.”

Jaspers försök att kringgå miss Martin ck henne att titta missnöjt på honom. ”Sir, jag är övertygad om att ni är lämplig när det gäller de esta omständigheter. Men ...”

”Anledningarna till att ni inte vill anlita mig?” avbröt han och återgick till vad de hade talat om inledningsvis. Han ville inte gå vidare förrän de hade rett ut det.

”Ni är alltför envis.” Hon stod fortfarande upp, som om hon vore beredd att visa honom på dörren.

”Ett utmärkt karaktärsdrag i mitt yrke.”

”Ja, men det ursäktar inte resten.”

”Resten?”

Earlen tittade frågande på dem båda.

Hon skakade på huvudet. ”Kan vi inte bara låta det hela bero, mr Bond.”

”Helst inte.” Han lade ifrån sig hatten på kyrkbänken. ”Jag har alltid satt en stolthet i att hantera alla situationer jag hamnar i. Hur ska jag kunna erbjuda förstklassig hjälp om jag inte längre kan hävda det?”

”Jag påstod aldrig att ni var olämplig för ert yrke på det stora hela, utan bara vad gäller vår situation.”

”Och vad är er situation?”

”En som kräver takt och nkänslighet.”

”Jag kan inte hjälpa er om jag inte känner till detaljerna”, påpekade han.

”Jag vill inte ha er hjälp, mr Bond. Kan ni inte acceptera det?”

”Nej, inte så länge ni vägrar att förklara er. Mr Lynd trodde att jag var lämplig, och ni litade på hans omdöme tillräckligt mycket för att anordna det här mötet.” Jasper skulle verkligen återgälda Lynd för detta. Det var alltför länge sedan han hade känt sig så här intresserad av något som inte handlade om hans eget behov av vedergällning.

”Mr Lynd har inte samma saker att ta hänsyn till som jag har.”

”Och det är ...?”

”Ni är verkligen odräglig.”

Och hon var fascinerande. Hennes ögon lyste av irritation, hennes högra fot stampade i golvet och hon såg ut att vilja lägga händerna på höfterna, men motstod impulsen. Han fann hennes ovilja ytterst tilldragande. Vad skulle det krävas för att bryta ner den och se henne lössläppt? Han längtade efter att ta reda på den saken.

”Jag kommer att kompensera er för er tid idag”, sa hon, ”så ni kommer inte att behöva känna att det var helt förgäves. Det nns ingen anledning till att fortsätta det här samtalet.”

”Ni förbiser möjligheten att jag kanske hade tänkt låta någon av mina mannar hantera ert ärende, miss Martin. Men i så fall måste jag veta mer om er situation för att kunna bedöma vem som är mest lämpad.” Han hade för avsikt att ta hand om detta själv, men han drog sig inte för att ta till små knep när belöningen var så här utsökt.

”Jaså.” Hon bet sig i underläppen igen. ”Jag hade inte tänkt på det.”

”Jag märker det.”

Till sist sjönk miss Martin elegant ner på kyrkbänken. ”Så länge vi är överens om att ni själv inte är vad jag är ute efter.” ”Nej.” Han satte käppen mellan benen och lade händerna på knoppen, den ena över den andra. ”I alla fall inte ännu.” Hon tittade på earlen, och sedan vände hon – motvilligt – blicken tillbaka mot Jasper. ”Ni tvingar mig att säga något jag helst skulle vilja låta bli, mr Bond. Ni är helt enkelt för tilldragande för det här uppdraget.”

För ett ögonblick var han mållös, sedan log han inombords. Så underbar hon var, till och med när hon var arg. ”Mr Lynd är inte lika iögonfallande som ni”, fortsatte hon.

”Ni är lång och, som jag sa, så ser ni alltför bra ut.”

Lynd var tjugo år äldre, av medellängd och med ett alldagligt utseende. Jasper tittade på earlen och såg hur han förvirrat tittade på sin systerdotter. ”Jag förstår inte vad mitt ansikte har med min professionella skicklighet att göra.”

”Dessutom”, fortsatte hon, med mer styrka och övertygelse i rösten, som om hon njöt av chansen att få peka ut hans brister, ”skulle det vara omöjligt att bortse från det som ni utstrålar.”

”Och vad är det, om jag får fråga?” Han hade svårt att dölja hur road han var av det här samtalet.

”Ni är ett rovdjur, mr Bond. Ni ser ut som ett sådant och ni uppför er som ett sådant. Ni är uppenbart kapabel att vara en farlig man.”

”Jag förstår.” Hans fascination för henne blev bara större. Hon kanske inte var så oskyldig när allt kom omkring. Han lade ut obscena summor på sina kläder, strävade medvetet efter ett utseende som var så välpolerat att ytterst få såg igenom det.

”Jag tvivlar på att ni skulle vara så skicklig på det ni gör om ni inte besatt både rovlystna och farliga egenskaper”, sa hon.

”Och många andra”, sa han.

Miss Martin nickade. ”Ja, jag misstänker att ert yrke kräver att ni är kunnig i en stor mängd olika avseenden.”

”Det underlättar betydligt.”

”Men er manliga skönhet motverkar allt detta.”

Jasper var beredd att gå vidare. ”Skulle ni vilja komma till saken, miss Martin? Vad, exakt, var det ni ville anlita mig för?”

”Ganska mycket, faktiskt. Beskydd, undersökning och ... att utge er för att vara min friare.”


”Ursäkta mig?” Bonds röst dånade genom luften.

Eliza var nervös och hade tappat fattningen, och det var helt och hållet hans fel. Hon hade inte förväntat sig att han skulle vara så envis och ny ken. Och hon hade de nitivt inte förväntat sig en man med det här utseendet. Han var inte bara den stiligaste man hon någonsin hade sett, utan var dessutom klädd som en adelsman och utstrålade en rovlysten elegans. Dessutom tittade han på henne på ett sätt som bara kunde leda till bekymmer.

Att bli så skärskådad av en man som såg ut som Jasper Bond var oerhört förvirrande. Män som han brukade i vanliga fall avfärda alldagliga kvinnor i samma ögonblick som de ck syn på dem. Det var därför hon aldrig klädde sig iögonfallande. Varför uppmuntra till något som hon inte var utrustad för att kunna hantera?

Hans intresse hade kanske väckts av hennes hårfärg? Hennes mor hade påstått att vissa män hade en märklig förkärlek för vissa kvinnliga kroppsdelar och för hår i en viss nyans.

”Skulle ni vilja vara så vänlig att säga det igen, miss Martin?” sa Bond och tittade på henne med den där mörka och intensiva blicken.

Hon förbannade det faktum att hon alltid kände sig tvungen att se personen hon talade med i ögonen. Hon hade svårt att tänka snabbt när hon var så överväldigad av Jasper Bonds perfekta utseende. Hur magni k han än var från axlarna och neråt, var han ännu vackrare från axlarna och upp. Hans hår var lika tjockt och mörkt som hennes favoritbläck, och det glänste på samma sätt. Det var kanske lite för långt, men samtidigt en perfekt inramning till hans utsökta anletsdrag – den distingerade näsan, de mörka ögonen, den bistra, men ändå så sensuella munnen. Men samtidigt insåg Eliza att detta inte var någon som man ville göra sig ovän med.

”Jag behöver beskydd”, sa hon igen. ”Ja.”

”Hjälp med en undersökning.” ”Det hörde jag.”

”Och”, hon satte näsan i vädret, ”en friare.”

Han nickade som om det vore en fullt vardaglig förfrågan, men hans ögon glittrade av förväntan. ”Då hörde jag alltså rätt.”

”Eliza...” Earlen tittade ner på sina knäppta händer och skakade på huvudet.

”Ers nåd, var ni medveten om vad det var miss Martin ville ha hjälp med?”

”Det är svåra tider”, mumlade lord Melville. ”Svåra tider.” Bond tittade på Eliza igen. Hon höjde ena ögonbrynet.

”Är han lite borta?”

”Hans hjärna är så avancerad att den fungerar bättre än genomsnittets.”

”Eller också är han förvirrad på grund av hur ni resonerar?”

Hon sträckte på sig. ”Det är inget fel på mitt resonemang. Och sarkasm är kontraproduktivt, mr Bond. Jag måste be er att avhålla er från det.”

”Jaså? Och vad är det ni hoppas på att uppnå genom att ska a fram en friare?”

”Jag är inte i behov av en gigolo, min gode herre. Bara ett depraverat sinne skulle kunna dra en sådan slutsats.”

”Gigolo?”

”Är inte det vad ni tänkte?”

Han log okynnigt. Eliza var övertygad om att hennes hjärta slog ett extraslag. ”Nej, det var det inte.”

Eliza ville avsluta det här mötet så fort som möjligt, så hon

fortsatte. ”Har ni någon som kan hjälpa mig eller inte?” Bond fnös till, men det hånfulla ljudet verkade mer vara riktat mot honom själv än mot henne. ”Om ni ville vara så vänlig att ta det från början, miss Martin. Varför är ni i behov av beskydd?”

”Jag har nyligen upptäckt att jag är o er för olika olyckliga och misstänkta händelser.”

Eliza förväntade sig att han skulle skratta eller i alla fall titta skeptiskt på henne, men det gjorde han inte. I stället såg hon hur hans ansiktsuttryck förändrades. Hur fokuserad han än hade varit ända sedan han klev in i kyrkan, förstärktes detta ännu mer när han ställdes inför hennes problem. Hon upptäckte att hon uppskattade honom för mer än hans utseende.

Han lutade sig framåt. ”Vad för typ av händelser?”

”Jag blev nerknu ad i Serpentine-sjön när jag var i Hyde Park, någon har mixtrat med min sadel och vid ett tillfälle hittade jag en orm i sovrummet ...”

”Jag har förstått att en livvakt rekommenderade er att anlita mr Lynd, och att han i sin tur hänvisade er till mig.”

”Ja, det stämmer. Jag anlitade en livvakt i en månad, men mr Bell kunde inte upptäcka någonting. Och det hände heller inget under den tiden.”

”Vem skulle vilja skada er och varför?”

Hon log en smula mot honom, ett litet tecken på den tacksamhet hon kände över att han tog situationen på allvar. Anthony Bell hade haft goda vitsord, men han hade aldrig tagit henne seriöst. Faktum var att han mest hade verkat road av det hon berättade, och hon hade aldrig känt att han hade lagt ner själ och hjärta i uppgiften. ”För att vara ärlig måste jag säga att jag inte är säker på om de vill tillfoga mig fysisk skada, eller om de helt enkelt vill driva in mig i ett äktenskap för att säkerställa någon form av permanent säkerhet. Jag förstår helt enkelt inte.”

”Är ni förmögen, miss Martin? Eller väntar ni på att ta emot en förmögenhet?”

”Ja. Det är därför jag inte tror att de vill skada mig – jag är värd mer levande än död. Men det nns de som tror att jag inte är säker i min morbrors hus. De påstår att han är en bristfällig förmyndare, att han inte är vid sina sinnens fulla bruk och borde bli inlagd. Som om någon person med medkänsla ens skulle låta spärra in en herrelös hund på ett sådant ställe. Hur kan de tro att jag skulle kunna göra något sådant mot en älskad familjemedlem.”

”Struntprat”, fnös earlen. ”Jag är frisk som en nötkärna, både till kropp och själ.”

”Ja, det är ni”, sa Eliza och log ömt mot honom. ”Jag har sagt klart och tydligt till alla att lord Melville mycket väl kan leva till dess han blir hundra.”

”Och vad är det ni hoppas på att uppnå genom att jag utger mig för att vara en av era friare?” frågade Bond. ”Att avskräcka skurken?”

”Jag hoppas på att undvika ytterligare incidenter under de kommande sex veckorna av säsongen genom att en av era mannar utger sig för att vara min friare”, rättade hon honom. ”Och om min nye friare dessutom skulle uppfattas som ett hot, kommer uslingen kanske att vända sin ondskefulla uppmärksamhet mot honom. På så sätt kan vi kanske få tag på honom. Jag skulle verkligen vilja veta hur han har kommit fram till sin plan och vad han hoppas på att uppnå.”

Bond lutade sig tillbaka och såg fundersam ut.

”Jag skulle aldrig föreslå en sådan riskfylld roll för någon utan erfarenhet”, sa hon snabbt. ”Men en fångstman, en man som är van vid att handskas med kriminella och andra som lever på samhällets skuggsida ... Jag förmodar att de som hänger sig åt ert yrke utan problem skulle kunna rå på en simpel lycksökare.”

”Jag förstår.”

Bredvid henne satt morbrodern och mumlade för sig själv, löste gåtor och ekvationer inne i sitt eget huvud. Precis som Eliza var han mest bekväm med händelser och reaktioner som kunde kvanti eras eller förutspås med någorlunda säkerhet. Att hantera frågor som stred mot förnuftet var alltför påfrestande.

”Vilken typ av person anser ni vara den idealiske för att spela rollen som friare, beskyddare och undersökare?” frågade Bond till sist.

”Han ska vara tyst och lugn, jämn i humöret och duktig på att dansa.”

Han rynkade pannan och frågade: ”På vilket sätt skulle tråkighet och färdigheter i dans kunna fånga en eventuell mördare?”

”Jag sa inte ’tråkig’, mr Bond. Jag ber er att inte påstå att jag har sagt något som jag aldrig har uttalat. För att vara en trovärdig rival om min uppmärksamhet måste han vara någon som folk tror att jag skulle vara attraherad av.”

”Och ni attraheras inte av stiliga män?”

”Mr Bond, jag tycker inte om att vara oförskämd, men ni ger mig inget val. Faktum är att ni inte är en man vars temperament passar sig för äktenskap.”

”Jag blir väldigt lättad över att höra en kvinna tillstå något sådant.”

”Hur skulle någon kunna tvivla på det?” Hon gjorde en svepande rörelse med handen. ”Det är lättare att föreställa sig er i en svärdstrid eller ett handgemäng än att se er njuta av en eftermiddag med krocket, ett parti schack efter middagen eller en lugn kväll hemma med familj och vänner. Jag är intellektuell, min gode herre. Och även om jag inte vill antyda att ni saknar skarpsinne, är det tydligt att ni är byggd för mer fysiska utmaningar.”

”Jag förstår.”

”Det räcker ju med att folk ser er för att konstatera att ni inte alls är som de andra! Alla skulle förstå att jag aldrig skulle överväga en man som er med ens minsta spår av allvar. Det är uppenbart att vi två inte passar för varandra på de mest grundläggande sätt, och alla vet att jag är för uppmärksam för att undgå att märka det. Ni är helt enkelt inte min typ.”

Den blick han gav henne var syrlig men utan den självbelåtenhet som skulle ha gjort den irriterande. Han förmedlade ett starkt självförtroende utan fåfänga. Till sin bestörtning upptäckte hon att hon blev väldigt attraherad av det karaktärsdraget.

Han skulle bli besvärlig. Eliza tyckte inte om besvär.

Han sneglade på earlen. ”Förlåt mig, ers nåd, men jag måste tala rakt på sak. Särskilt då detta även gäller miss Martins fysiska hälsa.”

”Helt riktigt. Rakt på sak. Det säger jag alltid. Tiden är alltför dyrbar för att slösas bort på meningslöst småprat.”

”Då så.” Bond vände åter blicken mot Eliza och log. ”Miss Martin, jag ber om ursäkt, men jag måste poängtera att er oerfarenhet gör att ni inte förstår situationen till fullo.”

”Oerfarenhet vad gäller ...?”

”Män. Eller närmare bestämt lycksökande män.”

”Ni ska veta att under de senaste sex säsongerna har jag ått mer än tillräckligt med erfarenhet vad gäller herrar i behov av tillgångar”, svarade hon.

”Varför är ni då så omedveten om att de lyckas av skäl som inte har ett dugg med lämplighet att göra?”

Eliza blinkade till. ”Ursäkta mig?”

”Kvinnor gifter sig inte med lycksökare på grund av att de kan dansa och sitta tyst och stilla. De gifter sig med dem för deras angenäma utseendes och fysiska uthållighets skull – två kvaliteter som ni redan har konstaterat att jag besitter.”

”Jag förstår inte...”

”Tydligen inte, så låt mig då förklara.” Hans leende blev ännu större. ”Framgångsrika lycksökare strävar inte efter att tillfredsställa en kvinnas intellektuella behov. Det kan ju vänner och bekanta göra. De försöker inte tillgodose den typen av sällskap man njuter av vid sociala tillställningar eller med ett spelbord mellan sig. Återigen – det nns andra som kan göra det.”

”Mr Bond ...”

”Nej, de strävar efter att tillfredsställa en kvinna på det enda sätt som bara de kan göra, inom ett område som vissa män inte alls anstränger sig för att bemästra. Skicklighet inom det här området är så sällsynt att många kvinnor överser med allt annat till förmån för den saken.”

”Snälla, säg inget...”

”Kopulerande”, mumlade earlen innan han återgick till det samtal han förde med sig själv.

Eliza ög upp på fötter. ”Ers nåd!”

Såsom etiketten påbjöd reste sig både hennes morbror och mr Bond tillsammans med henne.

”Jag föredrar att kalla det ’förförelse’”, sa Bond med ögon som glittrade av skratt.

”Jag föredrar att kalla det löjeväckande”, sa hon och satte händerna på höfterna. ”Inser ni hur lite tid man tillbringar till sängs jämfört med alla andra aktiviteter?”

Hans blick föll på hennes höfter och han log stort. ”Det beror väl på vem man har sällskap av i sängen.”

”Gode Gud.” Eliza rös åt den blick Jasper Bond gav henne. Den var ... förväntansfull. Av någon okänd, bisarr anledning hade hon lyckats reta upp mannens maskulina stolthet.

”Ge mig en vecka”, föreslog han. ”En vecka för att styrka min ståndpunkt och min duglighet. Om ni efter det inte har låtit er övertygas kommer jag inte att kräva någon betalning.”

”Ett utmärkt förslag”, sa earlen. ”Ingen risk att förlora någonting.”

”Inte riktigt”, sa Eliza. ”Hur ska jag kunna förklara hur mr Bond så hastigt dyker upp och sedan försvinner igen lika snabbt?”

”Låt oss säga två veckor, då”, sa Bond.

”Ni förstår inte problemet. Jag är ingen skådespelerska. Alla kommer att genomskåda att jag är långt ifrån ’förförd’.” Något i hans leende förändrades, vilket förstärktes av en hetta som ammade upp i hans ögon. ”Överlåt den delen av

planen åt mig. Det är ju ändå det ni betalar mig för.”

”Och om ni misslyckas? När ni väl säger upp er kommer jag inte bara bli tvungen att hitta på ursäkter för er skull, jag kommer även bli tvungen att anlita en ny fångstman i ert ställe. Allt kommer att se oerhört suspekt ut.”

”Har ni haft samma grupp av friare under de senaste sex åren, miss Martin?”

”Det är inte ...”

”Har ni inte just räknat upp de många anledningarna till varför jag inte är en lämplig friare? Kan ni inte helt enkelt uppge dem som skäl om någon frågar?”

”Ni är verkligen envis, mr Bond.”

”Ja, det är jag”, sa han och nickade. ”Det är därför jag kommer att hitta den som är ansvarig för de tråkigheter som ni har råkat ut för och därmed också få reda på vad personen i fråga har hoppats på att åstadkomma.”

Hon lade armarna i kors över bröstet. ”Jag är inte övertygad.”

”Lita på mig. Det var en lycklig slump som gjorde att mr Lynd förde oss samman. Om jag inte tillfångatar skurken, kan det mycket väl vara så att han är omöjlig att fånga. Att klienten är belåten är det viktigaste för mig, miss Martin. När jag väl är klar kan jag garantera att ni kommer att vara oerhört nöjd med mina insatser.”

Kapitel 2

”Ibland blir jag faktiskt imponerad av min egen genialitet”, jublade omas Lynd när han kom in i Jaspers arbetsrum med hatten i handen.
Som vanligt hade Lynd undvikit butlerns tjänster – han föredrog vanliga lakejer framför tjänstefolk vars skolning i gott uppförande var bättre än hans egen.

Jasper lutade sig bakåt i fåtöljen med ett välkomnande leende. ”Den här gången har du överträ at dig själv.”

Som vanligt var Lynds kläder överdådiga till stilen, men med väldigt dålig passform. Det var resultatet av att en stackars skräddare ck dyrbart material att arbeta med, trots att han saknade nödvändiga kunskaper om hur man bäst använde det. Men trots det visade Lynd upp ett betydligt mer för nat yttre än andra i deras yrke. Han balanserade på en tunn lina, en som gjorde att han respekterades och välkomnades av de lägre klasserna, samtidigt som adeln inte såg honom som ett hot.

Lynd sjönk ner i en av de två fåtöljerna som stod framför skrivbordet. ”Jag tvekade aldrig när hon nämnde Montague.” Trots att han ofta kom på besök till Jasper, såg han sig om i rummet som om det vore första gången han var där. Hans blick dröjde sig kvar vid mahognybokhyllorna längs den bortre väggen och de sa rblå sammetsgardinerna som ramade in fönstren mittemot. ”Dessutom ville hon ha en jäkla knähund, och ingen av våra bekanta kan ju skryta med en stamtavla som din.”

”Att vara en oäkting är ingen fördel i några situationer.” Jasper kunde gå på båda sidor om den lina som Lynd balanserade på, och överraskande nog fungerade det till Jaspers fördel. Han anlitades ofta av personer som inte ville att hans tjänster skulle märkas och som kunde betala extra för det hemlighetsmakeri som krävdes. Detta gjorde att han kunde arbeta med Eliza Martin, eftersom han inte var ett välkänt ansikte.

”Det är det den här gången.” Lynd drog handen genom sitt bruna hår, som ännu inte hade blivit grått av ålder. ”Det krävs uppfostran för att stå ut med de uppblåsta typer som Melvilles systerdotter förväntar sig att du ska umgås med, och du kommer att smälta in mycket bättre i de miljöer hon rör sig i än någon annan jag känner.”

Jasper reste sig och gick fram till konsolbordet vid fönstret, där kara er och konjakskupor väntade. Lynd var en av väldigt få personer som kände till Jaspers härkomst. Jasper litade på honom eftersom han hade visat Jaspers mor en stor vänlighet när hon var i stort behov av det.

När han hällde upp två glas Armagnac tittade han ut genom fönstret och ck syn på de två lakejer med tvivelaktigt utseende som stod och väntade ute på gatan. Lynds män.

Det hade tagit Jasper ett bra tag att hitta ett respektabelt område där han skulle kunna utöva sitt yrke utan större besvär. Hans grannar tolererade allt spring i huset eftersom de hade upptäckt att hans närvaro hjälpte till att stävja brottsligheten i grannskapet. Han såg de tjänster han gjorde åt omgivningen som ett litet pris att betala för att slippa bo i områdena runt Fleet Street och e Strand, där Lynd och många andra fångstmän bodde. Det var näst intill omöjligt att stå ut med stanken från rännstenen. Odören från era århundradens avlopp och avfall var inbäddat i väggarna i de byggnaderna.

Jasper gick tillbaka till sin fåtölj och ställde ner Lynds glas längst ut på skrivbordet. ”Jag ska trä a miss Martin idag, så då kommer jag att få reda på hur allvarlig Montague är när det gäller att vinna hennes hand. Han kanske är så desperat att han börjar bete sig dåraktigt.”

”Helt befängd, hela den här situationen”, fnös Lynd. ”Om någon så desperat vill gifta sig med tösen, borde han väl bara ställa frågan till henne rakt ut. Men å andra sidan förmodar jag att hela hopen av hoppfulla friare är tokiga eller desperata bortom allt förnuft i sin önskan om att gifta in sig i familjen Tremaine. Hon borde vara tacksam över att hennes salig fars förmögenhet har givit henne en lång rad friare. Hon skulle ha fått det förbaskat svårt att fånga en man utan den.”

Jasper höjde ögonbrynen. Han hade blivit fångad i samma ögonblick som hon öppnade munnen.

”Hon borde helt enkelt bara välja någon stackars karl och få det överstökat. Vilken annan kvinna som helst skulle ha gjort det vid det här laget, men den här har tillåtits att springa omkring vind för våg. Hon anställde en fångstman på eget bevåg och hans nåd är för upptagen med gåtorna i sitt eget huvud för att kunna tygla henne. Det enda samtal Melville förde när de trä ade mig var med sig själv.”

”Har du någon poäng med det att baktala min klient?”

”Sex veckor kommer att kännas som en evighet, tro mig. Inga pengar i världen är nog när du har förlorat förståndet. Hon är extremt annorlunda. En onaturlig kvinna. Hon hade mage att se ner på mig – en bedrift, måste jag säga, eftersom jag är längre – och säga att jag borde anlita en ordentlig skräddare. Ingen för ning alls. Jag stod knappt ut under vårt möte. Hon ck mig att skära tänder.”

”Vilken tur att du inte accepterade uppdraget, då”, sa Jasper sarkastiskt. ”Du skulle uppenbarligen inte ha kunnat spela rollen som friare på ett övertygande sätt.”

”Om du lyckas skulle jag säga att ditt sanna kall är att stå på scenen.”

”Så länge Montague inte får tag i de pengar han behöver för att köpa tillbaka överlåtelsehandlingarna, är jag beredd att göra allt som krävs.”

”Hämnd har en tendens att äta upp en inifrån, som cancer. Glöm inte det.”

Jasper log bistert.

Lynd ryckte på axlarna och sa: ”Men du gör förstås som du vill, det gör du ju alltid i alla fall.”

De överlåtelsehandlingar som Jasper hade gällde en lagfart på en bit land i Essex som visserligen bara kunde ståta med ett blygsamt litet hus, och det var de nitivt den minsta fastighet som Jasper hade tillgång till, men trots det var den ovärderlig. Den representerade år av minutiös planering och vedergällning. Och om bara sex veckor skulle den övergå helt och hållet i hans ägo, och sedan skulle han kunna göra vad han ville med den.

Jasper tog fram en börs ur skrivbordslådan och sköt den över skrivbordet.

Lynd tvekade innan han tog upp silkesbörsen. ”Jag önskar att jag hade råd att inte ta emot det här.”

”Struntprat. Jag är skyldig dig mer än jag någonsin kommer att kunna betala tillbaka.”

Jasper följde Lynd ut i hallen och tog avsked. När hans besökare hade gått, kastade han ett snabbt öga på klockan ovanför den öppna spisen.

Det var bara några timmar kvar innan han skulle besöka miss Eliza Martin. Han såg fram emot det mer än vad som var riktigt lämpligt. Han borde inte tänka på henne överhuvudtaget, en kvinna som menade att han hade mer muskler än hjärna. Han nådde alltid sina mål genom att hantera varje utmaning i rätt tid och att ge den sin fulla uppmärksamhet. Elizas tid skulle komma senare, och han hade andra saker att ta itu med nu. Men ändå stod han på tröskeln till sitt kontor, där angelägna uppgifter väntade honom, och tänkte på hur han skulle klä sig inför sitt besök hos henne. Skulle han klä sig för att imponera eller efterapa hennes enkla stil? Han visste inte säkert vad som var det bästa för att nå sitt mål.

Jasper upptäckte att han ville få hennes godkännande. Det skulle bli svårt, vilket gjorde det värt ansträngningen.

Trone d’amour”, mumlade han för sig själv och ngrade på sin kravatt. Efter att ha bestämt sig för den överdådigt eleganta linjen satte sig Jasper vid skrivbordet, fast besluten att inte tänka på sin senaste uppdragsgivare på minst en timme.


Jasper klev in genom familjen Melvilles ytterdörr exakt klockan elva. Han smällde igen locket till sitt ckur och behövde bara vänta ett kort ögonblick medan butlern tog hans hatt och käpp. Men det var ett ögonblick han njöt av eftersom han var så förväntansfull. Han hade grubblat över de möjliga anledningarna till att han varit så ivrig att komma hit, och han hade dragit slutsatsen att det var Eliza Martins förmåga att överraska honom som han uppskattade.

Plötsligt slog det honom, en insikt som sa att det inte längre fanns något som överraskade honom. Han visste exakt vad andra skulle säga innan de öppnade munnen och hur de skulle reagera innan de sedan gjorde det. Det var så världen fungerade, etikettsreglerna och hans egen välutvecklade insikt i den mänskliga naturen. Sällskapslivet var som att följa ett manus där alla skådespelare kände till sina repliker och när dessa skulle sägas.

Eliza hade ännu inte sagt något som han hade förväntat sig att hon skulle säga.

”Den här vägen, sir.”

Jasper följde butlern till ett arbetsrum och stannade till vid tröskeln medan hans närvaro tillkännagavs. Med händerna på ryggen såg han sig om i rummet och lade märke till hur de tunga, maskulina möblerna bildade en motvikt till blommiga, pastellfärgade gardiner och tavlor med pittoreska landskapsmotiv. Det var som om rummet en gång hade varit en mans domäner, men inte längre var det.

”God förmiddag, mr Bond.”

Butlern bugade sig och klev åt sidan, vilket gjorde att Jasper ck syn på den slanka kvinnan som satt vid ett skrivbord i valnöt som var så stort att hon såg ut som en dvärg bakom det. Eliza hade håret högt uppsatt i mjuka lockar ovanpå huvudet, och hennes skulderparti var delvis dolt av en n spets som prydde hennes blygsamma klänningsliv.

Jasper klev in och gick fram till en av de två snidade trästolarna som stod framför skrivbordet. Innan han satte sig sneglade han ner för att se vad som höll henne sysselsatt. Liggare. Hon fyllde i kolumner med imponerande hastighet och med smärtsamt prydliga si ror.

”Återigen kommer ni exakt i tid”, mumlade hon. ”Ytterligare en av mina brister?” frågade han.

Hon tittade upp på honom, skärskådade honom under slöjan av tjocka ögonfransar. ”Skulle ni vilja ha en kopp te?” ”Nej tack.”

Hon lade ifrån sig äderpennan och gestikulerade åt butlern att lämna dem. ”Att ni är punktlig säger mig helt enkelt bara att ni värderar er tid. Vilket förmodligen innebär att ni även värderar min, något som jag uppskattar.”

”Vad mer uppskattar ni, miss Martin?”

”Jag förstår inte varför det skulle vara viktigt.”

Jasper log. ”Om jag ska vara en kärlekskrank friare eller bara en lycksökare som är ute efter er, måste jag få veta en del saker om er.”

”Jag förstår.” Hon rynkade pannan lite innan hon sa: ”Jag sätter värde på mitt privatliv, avskildhet, böckerna i mitt bibliotek, min häst och mina pengar.”

Han såg hur hennes ngertoppar trummade lätt mot liggeren som låg framför henne. ”Ni sköter era egna räkenskaper?”

”Precis som min far gjorde före mig.”

”Varför har ni inte gift er?”

Eliza lutade sig bakåt och lade armarna i kors över bröstet.

”Är ni gift, mr Bond?”

”Jasper”, rättade han henne eftersom han ville höra sitt förnamn uttalas med hennes mjuka, men ändå skarpa röst. ”Och nej, jag är inte gift.”

”I så fall ställer jag samma fråga till er. Varför har ni inte gift er?”

”Min livsstil passar inte ihop med äktenskap. Jag arbetar på konstiga tider och med ännu konstigare kollegor.”

”Jag förstår. Och anledningen till att jag inte har gift mig är att jag ännu inte har trä at någon person vars sällskap är värt vad det skulle kosta”, sa hon med en axelryckning. ”Äktenskapet är något som skulle kosta mig stora summor.

Förutom att jag skulle förlora kontrollen över mina egna tillgångar, skulle jag dessutom tvingas tillbringa omåttligt mycket tid med en annan person. Jag vet att det gör mig till en märklig människa – eller också innebär det bara att jag är en Tremaine – men jag nner andras sällskap mer uttröttande än uppfriskande. Jag måste väga mina ord och tänka igenom vad jag ska säga så att det som kommer ur min mun inte förolämpar någon.”

Och där var den – nyckeln till hur han skulle få henne i säng. Han skulle uppmuntra henne att vara sig själv. Det var inte alls något problem för honom eftersom han uppskattade hennes opolerade uttalanden och välgrundade bedömningar. Han såg fram emot att avslöja den kvinna som dolde sig bakom den hjärnan.

”Eliza”, sa han mjukt och iakttog hur hon reagerade på hans egenmäktiga intima tilltal – pupillerna som utvidgades något, ögonfransarna som addrade till och pulsen som ökade, vilket han såg på hennes hals. ”Jag måste erkänna att jag såg väldigt mycket fram emot vårt möte idag, just på grund av det som kommer ur er mun.”

Vilket ledde till tankar om vad mer han tyckte om med just den delen av henne. Hennes fylliga underläpp och hur den plutade lite när han retade henne. Till och med sättet på vilket den rörde sig när hon talade. Han förvånades över de saker han ville göra med den munnen. Han ville känna hur den rörde sig över hans hud, hur den viskade vällustiga ord och kysste honom. Retades. Sög ...

Han drog häftigt efter andan, för första gången i sitt liv missnöjd med den skarpa intuition som han så länge hade varit beroende av för sin överlevnad. Det var en sak att vara sexuellt medveten om en kvinna – något han fann både stimulerande och angenämt. Det var något helt annat att bli fysiskt påverkad av den medvetenheten.

”Det är ovanligt”, fortsatte han, och tvingade tillbaka tankarna till situationen i fråga, ”att en klient är så förekommande. Men när det händer kan jag sköta mitt arbete på ett mycket e ektivare sätt.”

Hon lade huvudet lite på sned, vilket ck två lockar att falla ner bredvid ett utsökt format öra. Det verkade som om hon ville säga något, men att hon bestämde sig för att låta bli. I stället tog hon fram ett papper som hade legat under den läderinbundna liggaren och räckte över det till honom.

Han lutade sig framåt och tog emot det för att se vad som stod på det. Precis som när det gällde hennes bokföring var raderna raka och prydliga, men hon använde tydligen ändå en annan skrivstil till sina brev. Lutande i stället för raka bokstäver, staplarna var höga och det fanns små bläckplumpar som visade var hon hade fyllt på bläck, som om hon hade haft för bråttom för att skaka av det över ödiga ordentligt. Han funderade på detta när han läste – noggrannheten vad gäller si ror kontra nonchalansen vad gällde namn var talande. Det var en lista över hennes friare, rankade efter deras samhällsställning, och den räknade även upp hur länge de hade uppvaktat henne, ålder, en kort men koncis beskrivning av deras utseende och olika kännetecknande drag, som att de hade en benägenhet att harkla sig eller rynka på näsan. Med den här informationen hade han inga problem att känna igen vilka vissa av dem var.

”Jag är imponerad av er iakttagelseförmåga”, sa han och tittade upp på henne.

Hennes läppar formades på ett sätt som skulle kunna vara en antydan till ett leende och det ck honom att inse att han ännu inte hade sett henne le ordentligt. ”Tack. Igår kväll kom jag fram till att det här blir min sista säsong. För många år sedan kom jag och min morbror överens om att han inte skulle tvinga mig att göra mer än sex säsonger ... men jag hade inte riktigt bestämt mig för om jag skulle tvinga honom att hålla sitt löfte. Han begär så lite av mig.”

”Jag förstår.” I så fall skulle han inte behöva få några skuldkänslor för att han njöt av henne. Han skulle inte förstöra henne för någon annan.

”Därför har jag även bestämt mig för att använda mig av era tjänster under de återstående sex veckorna av den här säsongen, mr Bond. Om ni bara uppger vad ert arvode är för den tiden, ska jag se till att ni erhåller er ersättning innan morgondagens slut.”

Jasper lutade sig bakåt i stolen och funderade. Det var något i hennes blick som ck varningsklockorna att ljuda. Han uppskattade naturligtvis att få betalt för sina tjänster, men han undrade om hon hade några er motiv än räkenskapsbalanserna och en vilja att göra rätt för sig. Han hade haft att göra med adelsfamiljer som kände att de satte honom på plats när de betalade honom. När han väl hade tagit emot deras pengar var han inte längre en a ärsman utan en ägodel som de hade rättigheter till och makt över. För det mesta brydde han sig inte om vad hans klienter intalade sig för att upprätthålla sin stolthet. Men i det här fallet tänkte han inte låta Eliza tro att hon skulle kunna kontrollera honom med sina pengar.

”Vi har redan en överenskommelse”, sa han med ett leende för att mildra allvaret i sin ståndpunkt. ”Två veckor utan betalning. Om ni är nöjd efter det kan vi komma överens om lämplig ersättning då.”

En varsam skugga föll över hennes ögon, nätt och jämnt märkbar. ”Men jag har inte tänkt ersätta er med någon annan.” ”Utmärkt. Och jag tänker inte bli ersatt.” Han höll upp listan. ”Är det möjligtvis så att ni har skrivit upp dessa herrar i den ordning ni misstänker dem?”

”Ja, naturligtvis.” Hon reste sig och gick runt skrivbordet. Han kom snabbt på fötter, men såg förvånat på hur hon satte sig i stolen bredvid honom. Hon lutade sig över armstödet och gestikulerade åt honom att sätta sig. ”Om ni har några frågor ska jag svara på dem så gott jag kan.”

När Jasper satte sig igen kände han den exotiska doften av hennes parfym, och insåg hur annorlunda den var jämfört med hennes blygsamma klädsel. Hon var full av motsägelser – från hennes utseende och hennes röst till hennes handstil. ”Varför står earlen av Montague så långt ner på listan?”

Eliza lutade på huvudet för att kunna se var han pekade. Så här nära varandra hade de inte varit tidigare, men nu ck han möjlighet att se att hon hade små ljusa fräknar på näsan.

”Varför skulle han inte be nna sig bland de minst sannolika? Hans nåd är stilig och charmig och ...”

”Skuldsatt upp över öronen.” Det var enbart med hjälp av viljestyrka som han lyckades låta bli att skrynkla ihop papperet han hade i handen. Den naturliga attraktion han kände för henne förstärktes av en känsla av habegär. Aldrig att han skulle låta Montague lägga vantarna på Eliza eller hennes pengar.

”Ja, jag vet. Men det är det många av männen på listan som är. De som inte är skuldsatta har begränsade tillgångar.” Hon såg hur han frågande höjde ögonbrynen och log lite igen. ”Jag har låtit göra efterforskningar om alla herrar som uppvaktar mig, även de vars motiv är uppenbara.”

”Och hur har ni lyckats med det?”

”Jag har kanske ingen bokhållare, mr Bond ...”

”Jasper”, rättade han henne igen.

Hon sträckte på sig. ”Att tilltala varandra på ett sådant intimt sätt är opassande i en a ärsrelation.”

”Inte alls.” Det verkade som om han hade rätt i att hon var en kvinna som ville hålla ett visst avstånd. ”Särskilt inte i det här fallet. Ni borde vara mer än lite förtjust i mig. Jag förstår att ni tycker att det är svårt eftersom jag inte är er typ, men om vi använder varandras förnamn kommer det, i kombination med den tid ni tillbringar i mitt sällskap, att hjälpa er att komma över det obehag ni känner, och på så sätt blir det hela även mer trovärdigt.”

”Ni sa att det var upp till er att göra vår plan trovärdig.”

”Det är riktigt. Jag leder och ni följer.” Han använde ett tonfall som alltid gav honom vad han ville ha, det slog aldrig fel. Han visste att om han gav Eliza minsta möjlighet skulle hon ta kontrollen över honom. ”Vill ni nu berätta hur ni har lyckats få fram den där informationen?”

Hon snörpte lite på munnen. Det var uppenbart att hon inte var en kvinna som var van vid att lyda. Har tillåtits att springa omkring vind för våg, hade Lynd sagt. Jasper skulle inte vilja ha det på något annat sätt, han ville inte ändra på henne om han så kunde, men han ville inte heller bli styrd.

”Jag har en man som hjälper mig i mina a ärer”, sa hon.

”Han kan sköta den här sortens saker så diskret som det krävs. Man kan inte vara nog försiktig.”

Jasper satte sig bekvämt till rätta för att bättre kunna njuta av samtalet. ”Och vilken typ av information ck ni fram? Är ni medveten om hur stora lord Montagues skulder är?”

”Jag vet tillräckligt mycket för att vara försiktig.”

”Varför står han i så fall så långt ner på listan?”

”Som jag sa är han charmerande och skulle säkerligen kunna hitta ett bättre parti än vad jag är. Jag tror att han använder mig för att göra andra kvinnor svartsjuka. Min mor brukade säga att ’det nns inget så attraktivt som en man som tillhör en annan kvinna’. Montague må be nna sig i ekonomiska svårigheter, men det är inte många som vet om det. Han har lyckats dölja det bra. Och det nns kvinnor som tycker att han ser tillräckligt bra ut för att det ska uppväga hans många brister.” Hon knep ihop med ögonen och skärskådade honom från topp till tå. ”Faktum är att ni två påminner om varandra i längd och hårfärg. Kroppsbyggnad också, fast han är inte lika... bredaxlad.”

Det krävdes en stor ansträngning för att inte spänna sig och avslöja hur obekväm han blev av hennes iakttagelse. ”Och ändå hävdade ni att alla som såg mig direkt skulle förstå att jag inte alls var lik era andra friare.”

”Ni har ett fantastiskt minne, mr Bond.”

”Jasper.”

Hon tog ett djupt andetag. ”Ert minne är beundransvärt... Jasper.”

”Tack, Eliza.” Det här lilla framsteget ck honom att le inombords, men han såg noga till att inte visa det. ”Jag har haft stor nytta av det. Men jag måste erkänna att jag är förvånad över dina motsägelsefulla uttalanden.”

”Jag sa att det fanns likheter, men de är inte helt uppenbara.” Hon menade inte att det hon sa skulle uppfattas som uppfriskande, men det var det de nitivt. ”Visst, han är stilig. Precis som du. Men du är stilig på ett översvallande sätt. Det är verkligen märkvärdigt hur ens hjärna fängslas av den första åsynen av dig. Varje gång jag får syn på dig tar det ett ögonblick innan jag har samlat mig.”

”Jag är glad att du nner mig tilldragande.” Och lättad över att de broderliga likheterna, som hon hade lagt märke till, så lätt kunde avfärdas.

”Jag är säker på att du är van vid en sådan uppmärksamhet vid det här laget. Hur känns det, förresten? Att väcka folks beundran när man kliver in i ett rum eller går förbi dem på gatan?”

”Jag brukar inte tänka på sådana saker.”

”Menar du det?”

”Jag är oftast fokuserad på anledningen till att jag be nner mig på ett visst ställe eller i en viss situation.”

”Jag förstår.” Eliza nickade. ”Ja, du är väldigt fokuserad.

Intensivt fokuserad. Det är ytterligare ett drag som särskiljer dig.” Han drog snabbt nytta av det tillfälle som hennes ny kenhet hade framkallat. ”Imorgon tänker jag ta dig till e Royal Academy of Arts, så får du själv se hur andra uppfattar mig.” ”En ut ykt?” Hon rynkade pannan. På något märkligt sätt tyckte han lika mycket om det som hennes antydan till leende. Hennes ansikte var så uttrycksfullt att det inte var svårt att gissa sig till vad hon tänkte. ”Jag förmodar att det bästa sättet kanske är att blotta mig och lura fram skurken.”

”Jag skulle aldrig använda dig som lockbete. Jag har tänkt att det är jag som ska bli måltavlan i stället.” Han vek försiktigt ihop listan. ”Under de kommande veckorna kommer vi att tillbringa mycket tid tillsammans. Ju mer du ses tillsammans med mig, desto större hot kommer jag att uppfattas som.”

Hon såg hur han stoppade ner papperet i sin väst cka. ”Dessutom”, fortsatte han, ”måste jag få trä a den här mannen som hjälper dig i dina a ärer.”

”Varför då?”

”Det nns män som inte uppskattar att få sitt privatliv skärskådat, hur diskret det än sker. Och jag måste fråga om dina investeringar och lord Melvilles verksamheter.”

Hon såg med ens väldigt intresserad ut. ”Misstänker du ytterligare motiv?”

”Det är en möjlighet. Man kan vilja göra folk illa av era anledningar – kärlek, pengar och hämnd ligger högst upp på listan. Du är förmögen, andra är inte det. Om några av dina investeringar eller a ärer har fått någon att känna sig förorättad, nns det ett motiv där. Om någon hyser agg mot Melville, skulle de kunna vilja komma åt honom genom att göra illa någon som står honom nära.” Jasper såg henne i ögonen. ”Personligen förstår jag varför någon skulle vara beredd att gå långt för att vinna din hand, men att faktiskt skada dig ... Vänta bara tills jag får reda på vem det är. Jag ser fram emot det med stor förväntan.”

Eliza verkade inte bli rädd över att Jasper såg ut att vara beredd att ta till våld. ”Jag är tacksam för att du lägger ner sådan omtanke.”

”Du skulle inte acceptera något mindre.”

Hon reste sig, och han följde efter. Hon lutade huvudet bakåt för att inte släppa honom med blicken. ”Mr Lynd och mannen jag anlitade verkade båda tycka att jag var tokig. Det är inte trevligt att behandlas som intellektuellt underlägsen. Jag antar att det var en kort inblick i vad Melville får stå ut med.”

”Är det en av anledningarna till att du inte vill gifta dig? För din morbrors skull?”

”Nej. Han är fullt kapabel att ta hand om sig själv, i alla fall så länge han har pålitligt tjänstefolk som tar hand om sådant som han inte har tålamod med.” Hon tittade på klockan. ”Idag är jag hemma för att ta emot besökare. Kommer du att vara en av dem?”

”Skulle du känna dig bekvämare då?”

Hon skakade lite på huvudet. ”Här hemma känner jag mig tillräckligt trygg.”

”I så fall avstår jag. Jag tror att det är mer e ektivt om jag inte bara är en i mängden. Imorgon kommer vi att visa oss tillsammans för första gången, och då kommer du att ge mig din fulla uppmärksamhet. Vi kommer att behöva ett förkläde som skvallrar. Känner du någon som duger till den uppgiften?”

”Det ska jag ordna. Vad ska jag säga om folk ställer frågor om dig? Vad kan jag ge för svar om folk undrar över din familj och ställning?”

Han andades in hennes doft, en sista fördröjning innan han avslöjade en sanning som ingen annan kände till. ”Du kan säga att jag är syskonbarn till salig lord Gresham från Wexford och att våra familjer är gamla vänner.”

”Åh ...”

Jasper visste inte mycket om sin mors släktingar. Familjen hade tagit avstånd från Diana Gresham när hennes graviditet blev synlig, omständigheter som inte lät henne ta sig ur det helvete hon hade dött i. När Jasper spårade upp Gresham många år senare, var hans enda besvikelse den att hans nåd hade avlidit strax innan, vilket gjorde att Jasper aldrig ck möjlighet att ta hämnd.

”Du är en gåta”, sa Eliza. ”Jag skulle vilja lista ut hur du fungerar.”

”Om du undrar något, är det bara att fråga.”

”Kommer du att svara?”

Det ck honom att le. När han hörde hur hon drog efter andan vaknade hans inre rovdjur till liv och slickade sig om läpparna. Trots alla hennes bedyranden om det olämpliga i hans utseende, var det utan tvivel så att hon tyckte om det. ”Mitt för utna och min framtid saknar relevans. Du har mig i nuet och vad gäller det kommer jag att svara.”

”Jag visste att du skulle ställa till bekymmer, mr Bond.” ”Jasper.”

”Men jag tror att du kommer att hjälpa mig med mitt dilemma, och det gör att jag känner mig en smula lättad.” Hon gick runt skrivbordet och satte sig på sin plats. Hennes sätt förändrades, blev mer reserverat. Hon öppnade en låda och tog fram en liten bok. ”Här är min kalender för resten av säsongen som det ser ut idag. Jag kommer att skriva upp alla ytterligare inbjudningar som jag tackar ja till.”

”Din noggrannhet är beundransvärd.”

”Jag tror att vi kommer att jobba bra ihop. Var det något mer, eller är vi klara för idag?”

Han upptäckte att han inte ville gå. Det var fortfarande tidigt på dagen, och när han gick härifrån skulle den bästa stunden ligga bakom honom. ”De här listorna är tillräckliga just nu, men jag måste bli underrättad om det vi har pratat om – dina investeringar, mannen som hjälper dig med a ärerna och om det nns något i lord Melvilles för utna som skulle kunna förklara det som händer.”

”Jag har en aktieportfölj som sköts av lord Collingsworth och en del hyresfastigheter”, svarade hon med äderpennan i handen, redo att fortsätta sitt arbete. ”Både privatbostäder och a ärsfastigheter. Jag kan visa dem för dig om du vill.”

”Det vill jag gärna.”

”Är i övermorgon snart nog för en liten tur och ett möte med mr Reynolds, som sköter mina a ärer?”

”Absolut. Jag behöver även en lista över dina hyresgäster.”

Hon tittade upp på honom. ”Det är verkligen imponerande hur du undersöker varenda liten detalj.”

Han bugade sig. ”Jag försöker. Jag kommer tillbaka klockan ett imorgon eftermiddag.”

”Jag kommer att vara redo.”

Jasper vände sig om för att gå ut ur rummet. Han stannade till och såg sig om när han hade kommit till tröskeln och blev nöjd när han upptäckte hur Eliza satt och såg efter honom, trots att hon rynkade pannan. Hon tittade snabbt ner i skrivbordet.

När han kom ut i hallen tog han fram sitt ckur och förvånades över vad klockan var. Han hade stannat tio minuter längre än planerat, vilket skulle göra att han kom för sent till nästa möte.

Förbaskat också. Han hade helt och hållet glömt bort tiden.

Browse Sylvias International Editions:

View Titles Sorted by Country · View Titles Sorted by Language