Sylvia Day
Read an Excerpt →

Mar 22, 2013  •  Stockholm Text  •  9789187173844

Swedish Excerpt

Read the English excerpt →

Prolog

London, 1815 ”Menar du verkligen att du tänker stjäla din bästa väns älskarinna?” Gerard Faulkner, sjätte markisen av Grayson, lät blicken vila på kvinnan i fråga och log. De som kände honom väl kände även igen den minen och insåg vad den betydde. ”Ja, det menar jag.” ”Bedrövligt”, muttrade Bartley. ”Det är lågt till och med för dig, Gray. Är det inte nog att du har gjort Sinclair till åtlöje? Du vet vad Markham känner för Pel. Han är upp över öronen förälskad i henne.” Gray iakttog lady Pelham med en kännares öga. Det fanns ingen tvekan om att hon skulle kunna uppfylla hans behov. Hon var vacker och skandalös, och även om han försökte kunde han aldrig hitta en kvinna som mer skulle irritera hans mor. Pel, som hon kärleksfullt kallades, var av medellängd och underbart kurvig – en kropp byggd för att skänka njutning åt en man. Den rödhåriga änkan efter salig earl Pelham var skamlöst sensuell på ett beroendeframkallande sätt. Det var i alla fall vad ryktet sa. Hennes förre älskare, lord Pearson, var deprimerad en lång tid efter det att hon hade avslutat deras a är. Gerard förstod mer än väl att en man kunde sörja förlusten av en sådan kvinna. I skenet från de stora kandelabrarna glittrade Isabel Pelham som en juvel. Hon var dyrbar, men värd varenda shilling. Han såg hur hon log mot Markham. Hennes läppar ansågs allmänt vara för fylliga, men Gerard tyckte att de var som skapta för att suga av en man. Alla männen i rummet följde henne med längtansfyllda ögon, var och en hoppades att hon en dag skulle vända sin uppmärksamhet mot just honom och kanske välja honom som sin näste älskare. Gerard tyckte synd om dem. Lady Pelham var oerhört kräsen, och när hon väl hade tagit sig en älskare, behöll hon honom i era år. Hon hade haft Markham i ledband i två år nu och visade inga tecken på att hon höll på att förlora intresset. Men det intresset sträckte sig inte så långt som till äktenskap. Vid några få tillfällen hade Markham bett om hennes hand, men hon hade sagt nej. Hon menade att hon inte hade något som helst intresse av att gifta om sig. Gray hyste inga tvivel om att han skulle kunna få henne att ändra sig. ”Lugna ner dig, Bartley”, mumlade han. ”Allt kommer att ordna sig. Lita på mig.” ”Det nns ingen som kan lita på dig.” ”Du kan lita på att jag kommer att ge dig femhundra pund om du tar med dig Markham in i kortrummet så att han kommer bort från Pel.” ”Ja, men då så.” Bartley sträckte på ryggen och rättade till västen som hotade att spricka av hans generöst tilltagna mage. ”Till er tjänst.” Gerard log och bockade mot sin girige vän, som gick åt höger medan han själv gick till vänster. Utan att göra sig någon brådska gick han i utkanten av balsalen och styrde sina steg mot den åtråvärda kvinnan. Det gick långsamt då han hela tiden stoppades av mödrar som ville presentera sina döttrar för honom. De esta ungkarlar skulle ha grimaserat otåligt och irriterat åt detta, men Gerard var lika känd för sin charm som för sin förkärlek för sattyg. Han irtade skamlöst, kysste händer och ck alla kvinnor att känna sig övertygade om att det bara var en tidsfråga innan han skulle anhålla om just hennes hand. Han höll ett diskret öga på Markham. När han såg hur Bartley lurade iväg honom, gick han raskt och målmedvetet fram till Pel och kysste hennes handskbeklädda hand innan den vanliga hopen av beundrare hann omringa henne. Då han lyfte huvudet såg han en road blick i hennes ögon. ”Lord Grayson. En kvinna kan inte annat än bli smickrad av ett sådant målmedvetet närmande.” ”Vackra Isabel, er skönhet drog mig till er som en natt äril till ljuset.” Han lade hennes hand på armen och tog med henne på en promenad runt dansgolvet. ”Jag antar att ni ville komma undan alla entusiastiska mödrar”, sa hon med sin hesa röst. ”Jag är rädd att inte ens er bekantskap med mig är tillräckligt avskräckande. Ni är helt enkelt alltför charmerande, och de här stackars ickorna kommer att få lida.” Gerard suckade nöjt. Lady Pelham doftade friskt av någon exotisk blomma, och han visste att de skulle komma fantastiskt bra överens. Han hade lärt känna henne ganska väl under dessa år som hon hade varit med Markham, och han hade tyckt om henne från första stund. ”Ni har rätt. Ingen av de här unga kvinnorna duger.” Pel ryckte nonchalant på sina bara axlar. Hennes mjölkvita hy stod i en underbar kontrast till den mörkblå klänningen och sa rhalsbandet hon hade på sig. ”Ni är fortfarande ung, Grayson. När ni har blivit lika gammal som jag, har ni kanske lugnat ner er tillräckligt för att inte plåga er brud med era böjelser.” ”Eller också kan jag gifta mig med en mogen kvinna och bespara mig besväret att ändra mina vanor.” Hon höjde ögonbrynen och sa: ”Vad är det ni vill säga?” ”Jag vill ha er, Pel”, sa han mjukt. ”Jag är desperat angelägen. Och en kärleksa är räcker inte. Jag vill gifta mig med er.” Hon skrattade sitt mjuka, hesa skratt. ”Åh, Gray. Ni vet hur mycket jag uppskattar er humor. Det är svårt att hitta män som är så skamlöst odygdiga.” ”Och det är näst intill omöjligt att hitta en så påfallande åtråvärd varelse som ni, käraste Isabel. Jag är rädd att ni är helt unik och därmed oersättlig i mina ögon.” ”Jag trodde att ni hade för avsikt att behålla den där skådespelerskan. Hon den där söta som glömmer sina repliker.” Gerard log. ”Ja, det är sant.” Anne skulle inte kunna agera ens om hennes liv hängde på det. Men hon hade andra, mer köttsliga talanger, som han uppskattade. ”Och för att vara helt ärlig, Gray, så är ni för ung för mig. Jag är tjugosex och ni är...” Hon gav honom en skärskådande blick. ”Ja, ni är ljuvlig, men... ” ”Jag är tjugotvå, och tvivla inte för en sekund på att jag kan tillgodose alla era behov. Men ni missförstår mig. Jag har en älskarinna. Två, om man ska vara noga, och ni har Markham... ” ”Ja, och jag är inte helt färdig med honom ännu.” ”Behåll honom. Det gör inte mig någonting.” ”Vilken lättnad att få ert godkännande”, sa hon torrt och sedan skrattade hon igen. Det var ett ljud som Gray alltid njöt av. ”Ni är galen.” ”Galen i er, absolut. Det har jag varit från första början.” ”Men ni vill inte ta mig till sängs?” Han tittade på henne med manlig uppskattning. Hennes yppiga bröst i den djupa urringningen. ”Nu missförstår ni mig igen. Ni är en vacker kvinna, och jag är en förälskad man. Men eftersom vi är ämnade för varandra är det bara en fråga om när vi går till sängs tillsammans, eller hur? Vi har hela livet på oss att ta det steget, om vi nu kommer fram till att vi båda skulle njuta av det.” ”Är ni full?” frågade hon och rynkade pannan. ”Nej, Isabel.” Pel stannade och tvingade honom att göra detsamma. Hon tittade på honom och skakade på huvudet. ”Om ni menar allvar...” ”Där är du!” ropade en röst bakom dem. Gerard svalde en svordom, men vände sig om mot Markham med ett nonchalant leende. Isabel såg lika oskyldig ut hon. Hon var verkligen perfekt på alla sätt och vis. ”Tack så mycket för att du har hållit gamarna på avstånd, Gray”, sa Markham glatt. ”Jag blev distraherad av något som inte visade sig vara värt att ödsla tid på.” Med en elegant gest släppte Gerard Pels hand och sa: ”Vad har man annars vänner till?”
”Var har du varit?” gnällde Gerard några timmar senare när en person i cape med huva klev in i hans sovrum. Han stod barbent i sin svarta sidenrock och såg missnöjd ut. ”Du vet att jag kommer när jag kan, Gray.” Huvan drogs av och avslöjade ett silverblont hår och ett vackert ansikte. Han tog två stora kliv över golvet och kysste henne. ”Det är inte tillräckligt ofta, Em”, sa han. ”Inte på långa vägar.” ”Jag kan inte släppa allt för att tillgodose dina behov. Jag är en gift kvinna.” ”Det behöver du inte påminna mig om”, muttrade han. ”Det glömmer jag aldrig.” Han begravde ansiktet i hennes hals och andades in hennes doft. Hon var så mjuk och oskuldsfull. Så rar. ”Jag har saknat dig.” Emily, eller lady Sinclair, skrattade lite. ”Lögnare.” Hon tog ett steg tillbaka och plutade missbelåtet med läpparna. ”Du har blivit sedd med den där skådespelerskan era gånger under de här två veckorna sedan vi sågs sist.” ”Du vet att hon inte betyder något. Det är dig jag älskar.” Han kunde förklara, men hon skulle aldrig förstå hans behov av att få knulla hämningslöst, på samma sätt som hon inte hade förstått Sinclairs krav. Hon var för liten och nätt, och för känslig för att njuta av så hårda tag. Det var den respekt Gray kände för henne som gjorde att han även sökte njutning på annat håll. ”Åh, Gray.” Hon suckade och lekte med håret i hans nacke. ”Ibland tror jag att du själv verkligen tror det. Men det är kanske så att du älskar mig så mycket som en man som du förmår att göra.” ”Du får aldrig tvivla på det”, sa han med glöd. ”Jag älskar dig mer än något annat, Em. Det har jag alltid gjort.” Han tog av henne capen, slängde den åt sidan och bar henne till sängen. Medan han tyst och e ektivt klädde av henne, kokade han inombords. Emily skulle ha varit hans brud, men han hade varit iväg på sin Grand Tour, och när han kom tillbaka var hans barndomskärlek redan gift. Hon sa att han hade krossat hennes hjärta när han åkte iväg, och hur hon hade nåtts av rykten om hans kärleksa ärer. Hon hade påpekat att han aldrig hade skrivit till henne, vilket fått henne att tro att han hade glömt henne. Gerard visste att hans mor hade hjälpt till att så dessa frön av tvivel, och sedan hade hon sett till att vattna dem varje dag. Emily hade inte varit värdig i änkemarkisinnans ögon. Hon hade velat att han skulle gifta sig med någon med högre ställning i samhället, och därför skulle han nu göra motsatsen, bara för att reta henne och betala tillbaka med samma mynt. Om Em bara hade hållit ut lite längre, skulle de ha kunnat vara gifta nu. Det här hade kunnat vara hennes säng, en som hon inte behövde lämna före gryningen. Hon låg naken framför honom, och som alltid blev han mållös när han såg hur hennes hy skimrade som elfenben i stearinljusens sken. Så länge han kunde minnas hade han älskat henne. Hon var så vacker. Inte på samma sätt som Pel. Pel hade en jordnära, köttslig, sensuell utstrålning. Em var vacker på ett annorlunda sätt, mer ömtålig och skör. De var lika olika som en ros och en tusensköna. Gerard tyckte väldigt mycket om tusenskönor. Han kupade sin stora hand om hennes bröst. ”Du växer fortfarande, Em”, sa han då han märkte att det var fylligare. Hon lade sin hand på hans. ”Gerard”, sa hon. Han mötte hennes blick och blev varm i hjärtat av den kärlek han såg i hennes ögon. ”Ja, min älskade.” ”Jag är gravid.” Gerard tappade hakan. Han hade varit så försiktig. ”Em, gode Gud!” Hennes blå ögon, de vackra ögonen som hade samma färg som blåklint, fylldes med tårar. ”Snälla, säg att du är glad.” ”Jag...” Han svalde hårt. ”Det är klart att jag är, älskling.” Han var tvungen att ställa den självklara frågan. ”Och Sinclair?” Emily log sorgset. ”Jag tror ingen kommer att kunna tvivla på att det är ditt barn, men han kommer inte att förneka det. Det har han lovat. På sätt och vis är det ganska passande. Han gjorde sig av med sin förra älskarinna när hon blev gravid.” Gerard hade en stor klump i magen. Hon såg så liten ut, som en ängel, där hon låg mot hans blodröda sammetsöverkast. Han tog av sig sidenrocken och satte sig gränsle över henne. ”Låt oss resa härifrån.” Han böjde sig ner och kysste henne. Hon smakade så gott. Om saker och ting ändå hade varit annorlunda. Om hon bara hade väntat. ”Följ med mig härifrån, Emily”, bad han igen. ”Vi skulle bli så lyckliga tillsammans.” Tårarna rann nerför hennes kinder. ”Min älskade Gray.” Hon tog tag i hans ansikte med sina små händer. ”Du är en sådan drömmare.” Han borrade in näsan mellan hennes bröst och tryckte sin erektion mot madrassen i ett försök att dämpa begäret. Med järnvilja lyckades han få kontroll över sina lustar. ”Du kan inte förneka att du vill vara med mig.” ”Det är sant”, ämtade hon och smekte honom över ryggen. ”Tänk så annorlunda våra liv hade kunnat vara om jag bara hade varit starkare. Men Sinclair... Jag har skämt ut honom tillräckligt.” Gerard kysste hennes fasta mage och tänkte på sitt barn som växte där inne. Han ck nästan panik. ”Vad ska du göra då, om du inte vill leva med mig?” ”Jag reser till Northumberland i morgon.” ”Northumberland!” Han blev alldeles pa . ”Varför i helvete så långt bort?” ”Därför att det är dit Sinclair vill åka.” Hon drog honom över sig och särade brett på benen. ”Hur skulle jag kunna säga nej, med tanke på omständigheterna?” Han kände det som om han höll på att förlora henne och började sakta tränga in i henne, stönade av njutning när han kände hennes heta värme sluka honom. ”Men du kommer väl tillbaka?” frågade han hest. ”Gud, ja. Det är klart att jag kommer tillbaka.” Hon knep åt om hans kuk.” Jag kan inte leva utan dig. Utan det här.” Han höll om henne hårt och började stöta försiktigt. Han knullade henne på det sätt han visste att hon njöt som mest av och höll tillbaka sina egna behov. ”Jag älskar dig, Em.” ”Jag älskar dig”, ämtade hon. Och sedan kom hon i hans famn.
Isabel vaknade av ett smattrande ljud mot fönsterrutan. Hon tittade upp och stönade när hon insåg att solen knappt hade gått upp. Hon låg där halvvaken en stund och försökte komma på vad det var som hade väckt henne. Det smattrade till igen. Isabel gnuggade sig i ögonen och sträckte sig efter nattlinnet för att skyla sin nakenhet. Hon tittade på klockan på spiselkransen och insåg att det inte var mer än två timmar sedan Markham hade gått därifrån. Hon hade hoppats på att få sova till långt in på eftermiddagen och hade fortfarande för avsikt att göra det, så fort hon tagit itu med sin besvärliga beundrare. Vem det nu var. Huttrande gick hon mot fönstret för att se vem det var som stod där utanför och kastade småsten. Hon sköt upp fönstret och tittade ut mot trädgården på baksidan, och så suckade hon. ”Jag antar att om jag nu nödvändigtvis måste bli störd”, ropade hon, ”så ska jag vara glad för att det är av någon så stilig som ni.” Markisen av Grayson log mot henne. Håret var rufsigt och ögonen rödsprängda. Han hade tappat sin kravatt någonstans, skjortan addrade i halsen och avslöjade att han hade mörkt hår på bröstet. Han verkade sakna väst också, och hon kunde inte låta bli att le mot honom. Gray påminde henne så mycket om Pelham när hon först lärde känna honom för nio år sedan. De hade varit så lyckliga, även om den tid de hade fått tillsammans blivit kort. ”O Romeo!” reciterade hon och satte sig på fönsterbänken. ”Varför är du... ” ”Snälla, Pel”, avbröt han och skrattade. ”Kan du inte släppa in mig? Jag fryser.” ”Gray.” Hon skakade på huvudet. ”Om jag skulle släppa in dig, kommer hela London att veta om det före kvällen. Gå härifrån innan någon ser dig.” Han lade tjurigt armarna i kors. Grayson var så ung, på många sätt fortfarande bara en pojke. Pelham hade varit i den åldern när han hade tagit hennes sjuttonåriga hjärta med storm. ”Jag tänker inte gå härifrån, Isabel. Så du kan lika gärna släppa in mig innan jag gör mig löjlig.” Hon insåg att han menade allvar. Eller i alla fall så mycket allvar som en man som han kunde förmå. ”Gå runt till framsidan då, så släpper någon in dig.” Isabel reste sig från fönsterbänken och hämtade sin vita sidenrock innan hon lämnade sängkammaren och gick in i sin boudoir, där hon drog upp gardinerna för att släppa in lite morgonljus. Det här var hennes favoritrum, inrett i mjuka nyanser av elfenben och guld. Stolarna och sekretären var förgyllda och fönstren kantade av tunga draperier. Men det var inte de lugnande färgerna som hon gillade mest, utan det enda färgglada föremålet i rummet – det stora porträttet av Pelham, som hängde på den bortre väggen. Hon tittade på det varje dag och lät sin sorg komma upp till ytan. Earlen var förstås okänslig för hennes tårar. Hans sensuella mun log det leende som hade vunnit hennes kärlek. Som hon hade älskat honom. Och avgudat honom, på det sätt bara en mycket ung kvinna kan göra. Pelham hade varit hennes allt. I alla fall fram till den kvällen då hon hade suttit på lady Warrens soaré och hört två kvinnor bakom henne som diskuterade hennes makes köttsliga böjelser. Minnet sköljde över henne och lockade fram den förbittring hon hade känt i den stunden. Det hade gått nästan fem år sedan Pelham hade förlorat en duell över en älskarinna, men sveket och förödmjukelsen gjorde fortfarande lika ont. Det knackade försiktigt på dörren innan den öppnades av hennes butler, som såg ut att ha varit tvungen att klä sig i all hast. ”Milady, markisen av Grayson ber att få trä a er.” Han harklade sig. ”Han står vid köksingången.” Isabel höll tillbaka ett leende. Hennes dåliga humör ög sin kos när hon tänkte på Grayson, som stod högmodig och arrogant, som bara han kunde göra, halvklädd vid köksingången. ”Jag är hemma.” En minimal ryckning i ögonvrån var det enda som tydde på förvåning. Medan butlern gick för att hämta Gray, gick hon runt i rummet och tände några ljus. Gud, så trött hon var. Vad det än var han ville, hoppades hon att det skulle gå fort. Med tanke på deras förra, märkliga samtal, undrade hon om han kanske behövde hjälp av något slag. Det verkade faktiskt som om han var lite förvirrad. Visst hade de alltid varit vänliga med varandra, och de var mer än bara bekanta, men mer än så var det inte. Isabel hade alltid kommit bra överens med män. Hon tyckte faktiskt väldigt mycket om män. Men det hade alltid funnits ett respektfullt avstånd mellan henne och lord Grayson på grund av hennes a är med Markham, som var Graysons bäste vän. En a är som hon hade avslutat bara några timmar tidigare när den stilige gentlemannen hade friat till henne för tredje gången. Hur som helst, trots Grays förmåga att tillfälligt skingra hennes tankar med sin sällsamma skönhet, hade hon inget större intresse för honom. Han var precis som Pelham – en man som var alltför egenkär och självupptagen för att åsidosätta sina egna behov för någon annans. Dörren ög upp bakom henne så hastigt att hon hoppade till. Hon snodde runt och hann knappt reagera innan Gray hade fattat tag om hennes midja och skrattande snurrade runt med henne. ”Gray!” protesterade hon och slog honom på axlarna. ”Sätt ner mig!” ”Käraste Pel!” utbrast han. ”Jag har fått de mest fantastiska nyheter den här morgonen. Jag ska bli far!” Isabel blinkade. Hon började bli yr, dels av tröttheten, dels av snurrandet. ”Ni är den enda jag kunde komma på som skulle bli glad för min skull. Alla andra kommer att bli förskräckta. Snälla, Isabel, le! Gratulera mig!” ”Jag ska, om ni sätter ner mig.” Grayson satte ner henne och tog ett steg tillbaka. Hon skrattade åt hans otålighet. ”Mina hjärtligaste gratulationer. Och vem är den lyckosamma kvinnan som ska bli er brud?” Det mesta av glädjen i hans blå ögon dog ut, men hans charmerande leende var kvar. ”Det är fortfarande ni, Isabel.” Hon tittade på honom och försökte bedöma hur det egentligen stod till med honom, men misslyckades. Hon pekade mot en stol och satte sig sedan själv i en fåtölj. ”Ni är verkligen förtjusande med rufsigt hår”, sa Gray muntert. ”Jag förstår att era älskare måste sörja förlusten av den synen.” ”Lord Grayson!” Isabel drog ngrarna genom håret. ”Jag ber er att tala om varför ni har kommit hit. Jag har haft en lång natt och jag är trött.” ”Jag har haft en lång natt jag också, och jag har inte hunnit sova något än. Men... ” ”Skulle jag kunna få föreslå att ni sover på den här galna idén ni har fått? När ni väl är utvilad, är jag säker på att ni kommer att se annorlunda på det hela.” ”Det kommer jag inte alls”, sa han envist. ”Jag har tänkt igenom det ordentligt. Det nns så många anledningar till att vi skulle vara perfekta för varandra.” Hon fnös. ”Gray, ni har ingen aning om hur fel ni har.” ”Lyssna på mig, snälla Pel. Jag behöver en hustru.” ”Men jag behöver ingen make.” ”Är ni säker på det?” frågade han och höjde ena ögonbrynet. ”Jag tror att ni gör det.” Isabel lade armarna i kors över bröstet och lutade sig tillbaka i fåtöljen. Oavsett om han var galen eller inte, så var han faktiskt intressant. ”Jaså?” ”Tänk på saken. Jag vet att ni tycker om era älskare, men förr eller senare måste ni gå skilda vägar, och inte på grund av att ni har tröttnat på varandra. Nej, ni måste bryta med dem eftersom de förälskar sig i er och vill ha mer. Ni vägrar att gå till sängs med gifta män, vilket innebär att alla era älskare är fria män som egentligen vill gifta sig med er.” Han gjorde en paus för e ektens skull. ”Men om ni vore gift...” Hon tittade skeptiskt på honom. ”Och vad i hela friden skulle ni få ut av ett sådant äktenskap?” ”En hel del, min kära Pel. En hel del. Jag skulle slippa de äktenskapstörstande debutanterna, min älskarinna skulle veta att hon inte får något mer från mig, min mor...” Han ryckte på axlarna. ”Min mor skulle sluta tjata på mig, och jag skulle få en hustru som inte bara är charmig och trevlig att ha att göra med, utan som dessutom inte hyser några fåniga föreställningar om kärlek och trohet.” Av någon outgrundlig anledning insåg Isabel att hon gillade lord Grayson. Till skillnad från Pelham försökte inte Gray slå blå dunster i en stackars ickas ögon med löften om evig kärlek och tillgivenhet. Han friade inte till en ung kvinna som skulle kunna komma att älska honom och därmed bli sårad av hans snedsteg. Och han var överlycklig över den här oäktingen, vilket ck henne att dra slutsatsen att han tänkte sörja för barnet. ”Hur har ni tänkt er med barn, Gray? Jag är inte ung och ni måste ha en arvinge.” Han brast ut i sitt berömda leende, det som satte kvinnohjärtan i brand. ”Det är inga problem Jag har två yngre bröder. En av dem är redan gift. De kommer att få barn ifall vi två skulle försumma den uppgiften.” Isabel skrattade till. Att hon ens övervägde den här vansinniga tanken... Men hon hade sagt adjö till Markham, även om hon tyckte att det var synd att det måste ta slut. Han var galen i henne, den dåraktige lille mannen, och hon hade helt själviskt hållit honom bunden i nästan två år. Det var dags för honom att hitta en kvinna som var honom värdig. En som älskade honom som hon inte kunde göra. Hennes förmåga att hysa sådana känslor hade dött tillsammans med Pelham på ett fält i gryningen. Isabel tittade på porträttet av sin make. Hon var verkligen ledsen över att ha tvingats såra Markham. Han var en god människa, en ömsint älskare och en fantastiskt trofast vän. Han var även den tredje mannen vars hjärta hade krossats på grund av hennes behov av fysisk närhet och sex. Hon tänkte ofta på lord Pearson och hur förstörd han hade blivit när hon gjorde slut. Hon visste mycket väl hur det kändes, och hon var arg på sig själv som orsakade männen sådan smärta. Men hon visste också att hon inte skulle ändra sig. Det mänskliga behovet av sällskap kunde inte förnekas. Gray hade rätt. Om hon redan var gift skulle hon kanske kunna få ett sexuellt förhållande med en man utan att han hoppades på något mer. Och hon skulle aldrig behöva oroa sig för att Gray skulle bli kär i henne, det var ett som var säkert. Han hade uttryckt sin djupa kärlek för en annan kvinna, men hade ändå en rad älskarinnor. Precis som Pelham var han oförmögen att vara trogen. Men skulle hon kunna vara otrogen på samma sätt efter att ha upplevt den smärta det kunde orsaka? Grayson lutade sig framåt och tog hennes händer. ”Säg ja, Pel.” Hans klarblå ögon vädjade till henne, och hon visste att Gray aldrig skulle bry sig om hennes a ärer. Han skulle vara alltför upptagen med sina egna. Det här var en bra uppgörelse, det kunde inte förnekas. Det var kanske sömnbristen som gjorde att hon inte kunde tänka ordentligt, men två timmar senare befann sig Isabel tillsammans med Grayson i hans vagn på väg till Skottland.
Sex månader senare... ”Isabel, har du tid en sekund?” Gerard tittade mot dörröppningen ut till hallen, där han just hade sett sin fru gå förbi. ”Javisst, Gray”, sa Isabel och klev in i hans arbetsrum meden ny ken min. ”Är du ledig på fredag kväll?” ”Du vet att jag är tillgänglig närhelst du behöver mig”, sahon med glimten i ögat. ”Man tackar ödmjukast.” Han lutade sig bakåt i fåtöljen och log. ”Du skämmer bort mig.” Isabel satte sig i so an. ”Vart ska vi?” ”På middag hos Middletons.” Jag lovade att prata med lord Rupert där, men nu har Bentley berättat att lady Middleton även har bjudit lord och lady Grimshaw. ”Jaså?” sa Isabel och rynkade på näsan. ”Så försåtligt av henne att bjuda din älskarinna och hennes make till samma tillställning som vi ska komma på.” ”Precis”, sa Gerard och gick och satte sig bredvid henne. ”Nu har du det där busiga leendet igen, Gray. Du borde verkligen försöka hålla tillbaka det.” ”Jag kan inte hjälpa det.” Han lade armen om hennes axlar och drog henne till sig och sög in den exotiska blomsterdoften som var både välbekant och upphetsande. ”Jag är världens lyckligaste man, och jag är dessutom smart nog att begripa det. Inser du hur många män som önskar att de hade en hustru som min?” Hon skrattade. ”Du är så underbart, ogenerat skamlös.” ”Och du älskar det. Vårt äktenskap har gjort dig riktigt känd.” ”Du menar ’ökänd’”, sa hon torrt. ”Den sexuellt utsvultna äldre kvinnan som var ute efter en yngre mans uthållighet.” ”Utsvulten på mig.” Han lekte med en hårlock som hade ramlat ner över hennes axel. ”Det låter nt.” Det knackade på dörren. De tittade båda bakåt över soryggen mot betjänten som stod där. ”Ja?” sa Gerard, irriterad över att bli störd. Det var alltför sällan han hade möjlighet att sitta ner i lugn och ro tillsammans med sin fru. Hon var alltid så upptagen med tebjudningar och annat kvinnligt nonsens att han nästan aldrig ck möjlighet att njuta av hennes sällskap. Ja, Pel var ökänd, men hon var även sällsamt charmerande och markisinnan av Grayson. Måhända skvallrade man om henne, men societeten skulle aldrig stänga henne ute. ”Ett brev, sir.” Gerard sträckte otåligt ut handen. Han grimaserade när han ck syn på den välbekanta handstilen. ”Oj, vilken min”, sa Isabel. ”Du ska få vara i fred.” ”Nej.” Han lät sin arm ligga kvar om hennes axel. ”Det är från änkemarkisinnan och när jag har läst vad hon har att säga kommer jag att behöva dig. Min mor gör mig alltid deprimerad, och det är bara du som kan få mig på gott humör igen.” ”Som du vill. Jag är ledig i några timmar, så jag stannar om du vill.” Gerard öppnade brevet och log åt tanken att få tillbringa era timmar i hennes sällskap. ”Ska vi spela schack?” föreslog hon med ett illmarigt leende. Han skakade överdrivet på huvudet. ”Du vet hur mycket jag avskyr det spelet. Föreslå något som inte får mig att somna.” Han började ögna igenom brevet. Men när han kom till ett stycke som försökte framstå som om det var skrivet helt apropå, men som han insåg var brevets egentliga syfte, började han läsa mer noggrant och kände hur händerna började skaka. Hans mor skrev alltid med avsikt att såra honom, och hon var fortfarande rosenrasande över att han hade gift sig med lady Pelham. ...så tråkigt att babyn dog vid födseln. Det var visst en pojke. Knubbig och välskapt med tjockt mörkt hår, trots sina blonda föräldrar. Doktorn sa att lady Sinclair var för liten och nätt och barnet för stort. Hon blödde i timmar. En ohygglig syn, sägs det... Gerard slutade andas och kände hur allt började snurra. De elegant formulerade fasansfullheterna i brevet öt ihop tills de blev oläsliga för honom. Emily. Det brände i bröstkorgen och han ryckte överraskat till när Isabel började slå honom på ryggen. ”Andas, för tusan!” sa hon skarpt med en röst som var lika befallande som den var full av oro. ”Vad i hela friden står det? Får jag se.” Brevet föll ner på golvet ur hans slappa hand. Han skulle ha varit hos Em. När Sinclair skickat tillbaka hans brev oöppnade, skulle han ha gjort mer för att stötta henne än att bara skicka hälsningar med vänner. Han hade känt Em i hela sitt liv. Hon var hans första kyss, den första han gett blommor till och den första han skrivit dikter om. Han kunde inte minnas en tid när den gyllenblonda ängeln inte funnits i hans liv. Nu var hon borta. För alltid. Död på grund av hans begär och själviskhet. Hans älskade Emily som förtjänade så mycket mer än vad han hade gett henne. Långt borta hörde han ett ringande ljud i öronen och tänkte att det kanske var Isabel. Hon höll hans hand så hårt, och han lutade sig mot henne, hans kind mot hennes bröst, och han grät. Han grät tills hennes klänning var genomblöt och tills händerna som strök över hans rygg skakade av oro. Han grät tills han inte kunde gråta mer, och hela tiden hatade han sig själv. De kom aldrig iväg till Middletons middag. Senare den kvällen packade Gerard sina väskor och åkte norrut. Han kom inte tillbaka.
Browse Sylvias International Editions:

View Titles Sorted by Country · View Titles Sorted by Language