Sylvia Day
Amazon icon Book Bub icon Booksprout icon Email icon Facebook icon Goodreads icon Globe icon Instagram icon My Sylvia Day icon Periscope icon Pinterest icon RSS icon SMS icon Snapchat icon Tumblr icon Twitter icon Vine icon TikTok icon Youtube icon
Read an Excerpt →
Seven Years to Sin - Sweden
Dec 4, 2012  •  Bookmark Förlag  •  9789187173592

Swedish Excerpt

Read the English excerpt →

Prolog

Det fanns något oemotståndligt upphetsande i att se atletiska män utföra fysiska övningar. Deras simpla, djuriska drifter avslöjades av deras ohämmade aggression och hänsynslöshet. Ansträngningen fick deras kroppar att utstråla en kraftfullhet som eggade en kvinnas mest primitiva instinkter.

Lady Jessica Sheffield var inte immun mot detta, såsom hon fått lära sig att en dam skulle vara.

Hon kunde inte slita blicken från de två unga männen som brottades på gräsmattan på andra sidan av den smala dammen. En av dem skulle snart bli hennes svåger. Den andre var hans vän, en slarver vars syndigt vackra anletsdrag besparade honom många av de fördömanden han egentligen förtjänade.

”Jag skulle också vilja rumla runt som de gör”, sa hennes syster med längtan i rösten. Hester satt även hon i skuggan av den gamla eken och tittade på de båda männen. En lätt bris fick gräset att bölja i parken utanför godset Pennington. Huvudbyggnaden bredde ut sig nedanför en trädbevuxen kulle och den gyllene stenfasaden och de förgyllda fönsterkarmarna reflekterade solljuset på ett sätt som skapade en känsla av rofylldhet hos alla besökare.

Jess återgick till sitt broderi. Hon tyckte det var synd att hon måste tillrättvisa sin syster för att ha stirrat när hon själv var skyldig till samma sak. ”Vi är inte barn längre och sådana saker går inte för sig för kvinnor. Det är ingen idé att grubbla över sådant vi ändå inte kan göra något åt.”

”Varför får män vara pojkar hela livet när vi kvinnor måste bli gamla medan vi fortfarande är unga?”

”Världen är gjord för män”, svarade Jess stilla.

Under stråhattens vida brätte kastade hon ännu en blick på de två unga männen som brottades. En skarp röst fick dem att hastigt släppa taget om varandra och Jessica stelnade till. Alla deras huvuden vändes samtidigt åt samma håll. Hon såg sin fästman närma sig de två unga männen och slappnade av. Det var inte första gången hon undrade om hon någonsin skulle komma över den starka ängslan hon kände varje gång hon såg tecken på bråk, eller om hon var så van vid att frukta en mans ilska att hon aldrig skulle kunna frigöra sig från det.

Lång och elegant klädd skred Benedict Reginald Sinclair, viscount Tarley och den blivande earlen av Pennington, över gräsmattan med självförtroendet hos en man som är väl medveten om sin makt. Den nedärvda, blåblodiga arrogansen gjorde Jessica båda lugnad och nervös på samma gång. En del män var nöjda med vissheten om sin egen betydelse medan andra kände ett behov av att ständigt utöva sin makt.

”Och vad är kvinnans bidrag till världen?” frågade Hester och plutade trumpet med läppen på ett sätt som fick henne att se yngre ut än sina sexton år. Hon svepte irriterat bort en honungsblond hårlock från kinden. ”Att tjäna männen?”

”Att skapa dem.” Jess besvarade Tarleys ivriga vinkning. De skulle vigas i familjen Sinclairs kapell dagen därpå inför noggrant utvalda gäster från den högsta societeten. Hon såg fram emot tilldragelsen av flera skäl, inte minst för att hon till sist skulle bli fri från sin fars nyckfulla och till synes oprovocerade raseriutbrott. Hon missunnade inte earlen av Hadley hans rätt att understryka familjehederns betydelse och vikten av att hon själv skulle upprätthålla den. Det var det bryska sätt på vilket han påtalade hennes brister som hon tyckte illa om.

Hester fnös. ”Det där låter som något som prästen skulle ha sagt.”

”Och det är även så världen i allmänhet ser på saken. Vem kan veta det bättre än du och jag?” Deras mors fruktlösa ansträngningar att producera en arvinge hade kostat henne livet. Hadley hade tvingats att ta sig en ny fru, som födde honom ännu en dotter, men så hade den dyrbare sonen till sist efter fem år kommit till världen.

”Jag tror inte att Tarley ser dig som ett avelssto”, sa Hester. ”Faktum är att jag tror att han håller av dig.”

”I så fall ska jag skatta mig lycklig. Men han skulle inte ha bett om min hand om jag inte haft en passande släkttavla.” Jess iakttog diskret hur Benedict läxade upp sin yngre bror för det opassande tidsfördrivet. Michael Sinclair såg skamset ångerfylld ut, men det gjorde definitivt inte Alistair Caulfield. Han var för stolt för att skämmas. De tre männen utgjorde en praktfull syn. Bröderna Sinclair med tjockt, chokladbrunt hår och muskulöst slanka kroppar, och Caulfield – som sades vara favoriserad av självaste Mefistofeles – med sitt kolsvarta hår och djävulskt attraktiva anletsdrag.

”Säg att du kommer att bli lycklig med honom”, bad Hester och lutade sig framåt. Hennes ögon hade samma klargröna färg som gräsmattan under deras fötter, och de var fyllda av oro. De gröna ögonen var ett arv efter deras mor, precis som det blonda håret som båda systrarna hade. Jess hade fått deras fars grå ögon. Det var det enda av sig själv han någonsin hade givit henne. Hon tyckte inte att det var något att beklaga sig över.

”Det har jag för avsikt att bli.” Det var inget hon kunde vara helt säker på, men det fanns ingen anledning att oroa Hester i onödan. Tarley var deras fars val, och Jess var helt enkelt tvungen att foga sig i detta, hur det än skulle avlöpa.

”Jag vill inte att någon av oss ska tvingas lämna världen på samma sätt som mor. Visst måste det väl ändå vara meningen att vi ska njuta av livet?” sa Hester.

Jessica skruvade på sig på bänken där de satt och lade försiktigt ner broderiet i väskan hon hade bredvid sig. Hon önskade att Hester aldrig skulle förlora sin älskvärda hoppfullhet. ”Tarley och jag respekterar varandra. Jag har alltid trivts i hans sällskap. Han är intelligent och tålmodig, omtänksam och artig. Och han är en oerhört stilig man. Det kan man inte blunda för.”

Hester log. ”Ja, det är han verkligen. Jag kan bara hoppas att far väljer en lika stilig man till mig.”

”Har du någon speciell i åtanke?”

”Nej, egentligen inte. Jag söker fortfarande efter den perfekta kombinationen av egenskaper som skulle passa mig bäst.” Hester tittade på de tre männen som nu var inbegripa i vad som såg ut att vara ett allvarligt samtal. ”Jag skulle vilja ha en make med Tarleys samhällställning, men med mr Sinclairs glada humör och mr Caulfields utseende. Fast jag tror att Alistair Caulfield mycket väl kan vara den stiligaste mannen i hela England – och kanske längre bort ändå – så jag antar att jag får lov att nöja mig med mindre vad gäller det.”

”Han är för ung för att jag skulle kunna bedöma det”, ljög Jess och tittade på mannen i fråga.

”Struntprat. Han är mogen för sin ålder, det säger alla.”

”Han är avtrubbad av brist på vägledning. Det är inte samma sak.” Om Jess led av för mycket av restriktioner, hade Caulfield inga alls. Eftersom hans tre äldre bröder hade uppfyllt sina förväntade roller som arvinge, officer och präst, hade det inte funnits någon uppgift kvar till honom. En alltför bortklemande mor hade dessutom förvärrat de framtidsutsikter han ändå hade kunnat ha som en lärd och ansvarsfull man. Han var ökänd för sitt risktagande och sin oförmåga att vända ryggen åt en utmaning eller vadslagning. Under de år Jess hade känt honom hade han blivit allt vildare för varje gång de sågs.

”Två år är ingen åldersskillnad”, sa Hester.

”Det beror på hur man ser det.”

Jess fick syn på Benedicts mor som skyndade mot henne – ett säkert tecken på att den korta fristen från den virvelvind som alla förberedelser innebar var över. Hon reste sig. ”Hur som helst borde du rikta din beundran åt annat håll. Mr Caulfield kommer knappast att göra något nyttigt av sitt liv. Som den beklagansvärde, överflödige fjärde sonen kan man nästan vara helt säker på att han inte kommer att åstadkomma något av betydelse. Det är synd att han har valt att strunta i de fördelar som följer med hans namn och i stället ägnar sig åt lättsinniga nöjen. Men det är hans misstag och inte det behöver inte drabba dig.”

”Det sägs att hans far har givit honom ett skepp och en sockerrörsplantage.”

”Jag skulle tro att Masterson har gjort det i hopp om att hans son tar sina skamlösa böjelser till ett främmande land långt borta.”

Hester suckade. ”Ibland önskar jag att jag fick resa bort. Långt, långt bort. Är jag den enda som har en sådan längtan?”

Inte alls, ville Jess säga. Hon hade ibland funderat på att fly, men hennes möjligheter var så begränsade. I det hänseendet var hennes läge mer ofördelaktigt än om hon inte hade varit en kvinna av nobel börd. Vem var hon om inte earlen av Hadleys dotter och den blivande viscountess Tarley? Om ingen av dessa herrar hade någon önskan att resa, skulle hon aldrig själv få möjligheten. Men att dela sådana grubblerier med sin lättpåverkade syster skulle vara både olämpligt och orättvist.

”Om Gud vill”, sa hon i stället, ”kommer du att få en make som är villig att tillfredsställa alla dina begär. Det förtjänar du.”

Jess knöt upp kopplet åt sin älskade lilla mops, Temperance, och sa åt kammarjungfrun att ta hennes väska. Hon böjde sig fram för att kyssa Hester på kinden. ”Kasta ett öga på lord Regmont vid middagen i kväll. Han ser inte alls tokig ut och är oerhört charmant. Han har dessutom precis kommit tillbaka från sin Grand Tour, så du kommer att vara en av de första juvelerna han träffar efter hemkomsten.”

”Han skulle bli tvungen att vänta i två år innan det är dags för min debut”, svarade Hester missnöjt.

”Du är värd att väntas på. En man med smak skulle inse det direkt.”

”Som om jag skulle ha något att säga till om i den frågan, även om han nu skulle finna mig intressant.”

Jess blinkade och viskade: ”Regmont och Tarley står varandra nära. Jag är säker på att Benedict skulle tala väl om honom med vår präst om det skulle bli nödvändigt.”

”Är det säkert?” Hesters axlar guppade av barnslig förväntan. ”Du måste presentera oss för varandra.”

”Naturligtvis.” Jess höjde handen till en vinkning och började gå. ”Och till dess får du sluta titta efter hopplösa odågor.”

Hester höll skämtsamt för ögonen, men Jess förmodade att hennes syster skulle återgå till att iaktta männen så fort det var möjligt.

Det skulle hon själv sannerligen ha gjort.

text-illustration.png

”Tarley var väldigt spänd”, sa Michael Sinclair. Han borstade av sig och tittade efter brodern som var på väg tillbaka till huset.

”Hade du förväntat dig något annat?” Alistair Caulfield tog upp sin jacka från marken och skakade av de grässtrån som hamnat på den. ”Han får en fotboja i morgon.”

”Fjättrad vid säsongens juvel. Ett inte alltför hårt öde. Min mor säger att sköna Helena inte hade kunnat vara vackrare.”

”Och en marmorstaty hade inte kunnat vara stelare.”

Michael tittade på honom. ”Ursäkta mig?”

På andra sidan av den damm som skilde dem åt såg Alistair lady Jessica Sheffield gå över gräsmattan mot huset med sin lilla hund i släptåg. Hennes slanka figur var helt innesluten i ett blekt blommigt muslintyg som fladdrade i vinden. Hennes ansikte var bortvänt från honom och skyddat från solen av en hatt, men han kunde hennes anletsdrag utantill. Han kunde inte låta bli att stirra på en sådan skönhet. Det kunde ingen man.

Hennes hår var underbart. Längre och tjockare än på någon annan blondin han hade sett. Hon hade haft det utsläppt vid några tillfällen innan hon gjort sin debut, men nu var det lika tyglat som hennes uppförande. Trots att hon var så ung, var hon lika reserverad och stel som en mogen kvinna.

”Det där ljusa håret och den bleka hyn”, mumlade Alistair, ”och de grå ögonen …”

”Ja?”

Alistair märkte det roade tonfallet i vännens röst och harklade sig. ”Hennes färger passar hennes temperament”, sa han muntert. ”Hon är en isdrottning. Din bror borde be att hon får en arvinge snabbt, annars riskerar han att förfrysa kuken.”

”Och du borde passa din tunga”, sa Michael och drog handen genom håret. ”Tänk om jag tar illa upp. Lady Jessica kommer snart att vara min svägerska.”

Alistair nickade frånvarande. Hans uppmärksamhet hade återigen riktats mot den graciösa kvinnan som var så oklanderlig, både i utseende och uppförande. Han fascinerades av att iaktta henne och försöka upptäcka en spricka i den perfekta porslinslika ytan. Han undrade hur hon stod ut med alla krav – de krav han själv inte hade orkat med och nu gjorde uppror mot. ”Jag ber om ursäkt.”

Michael tittade på honom. ”Har du något otalt med henne? Det verkar nästan så.”

”Jag kanske känner mig lite förnärmad”, erkände han buttert, ”av hur hon ignorerade mig härom kvällen. Hennes sätt är så annorlunda än hennes systers, lady Hester, som är väldigt charmerande.”

”Ja, Hester är en fröjd.” Michaels beundrande tonfall påminde så mycket om Alistairs när han talade om lady Jessica att Alistair frågande höjde ögonbrynen. Röd om kinderna fortsatte Michael: ”Jessica kanske inte hörde dig.”

Alistair ryckte på axlarna. ”Jag stod precis bredvid henne.”

”Till vänster? Hon är döv på det örat.”

Det tog honom ett ögonblick att ta till sig den informationen och svara. Han hade inte kunnat föreställa sig några som helst brister hos henne, fast han kände sig lättad över att höra att det fanns en. Det gjorde henne mer dödlig och mindre lik en grekisk gudinna. ”Det visste jag inte.”

”Det är inget som märks i vanliga fall. Det är bara när det är mycket ljud, i större folksamlingar, som det blir ett hinder.”

”Nu förstår jag varför Tarley valde henne. En fru som bara halvlyssnar på ryktesspridare är sannerligen en välsignelse.”

Michael fnös och började gå mot huset. ”Hon är reserverad”, medgav han, ”men så borde också den framtida härskarinnan över Pennington vara. Tarley försäkrar att hon har ett djup man inte ser.”

”Hmm …”

”Du låter tveksam, men trots ditt omåttligt vackra utseende kan din erfarenhet med kvinnor inte jämföras med Tarleys.”

”Är du säker?” sa Alistair med ett skälmskt leende.

”Med tanke på att han har tio års försprång skulle jag vilja påstå det.” Michael lade armen om Alistairs axlar. ”Jag skulle vilja föreslå att du medger möjligheten att hans mognad och erfarenhet sannolikt gör honom fullt kapabel att upptäcka dolda egenskaper hos den kvinna han är trolovad med.”

”Jag har inte för vana att medge någonting alls.”

”Det vet jag, min käre vän. Men du borde verkligen erkänna dig besegrad vad gäller vår avbrutna brottningsmatch. Några sekunder till och du hade fått se mig som segrare.”

Alistair knuffade till honom. ”Om Tarley inte hade räddat dig, skulle du ha bett om nåd nu.”

”Pyttsan! Låt oss utse en segrare genom att springa ikapp till – ”

Alistair satte av i full fart innan det sista ordet hade uttalats.

text-illustration.png

Inom några timmar skulle hon vara gift.

Den mörka natten övergick sakta till en grå gryning och Jessica drog sjalen tätare om axlarna. I sällskap av Temperance gick hon djupare in i skogen runt godset. Ljudet av mopsens små tassar mot gruset på stigen var välbekant och lugnande.

”Varför måste du vara så kräsen?” sa Jessica. Den kyliga luften fick hennes andedräkt att bli till rök, och hon längtade efter att få krypa ner i den varma sängen. ”Var som helst duger.”

Temperance tittade upp på Jessica med en blick som hon kunde svära på liknande missnöje.

”Nåja”, sa hon motvilligt, ”vi går en bit till.”

Stigen svängde och Temperance stannade till och sniffade. Tydligen kände hon sig tillfreds med den här platsen för hon vände ryggen mot henne och hukade framför ett träd.

Jess log åt mopsens önskan om avskildhet och vände sig bort och såg sig omkring. Hon bestämde sig för att utforska stigen närmare i dagsljus. Till skillnad från så många andra gods där trädgårdarna och skogen var invaderade av obelisker och reproduktioner av grekiska statyer och tempel och en och annan pagod, visade Pennington en välkommen uppskattning av det naturliga landskapet. Det fanns ställen runt stigen där det kändes som om civilisationen och alla dess invånare var långt borta. Hon hade inte trott att det var något hon skulle uppskatta, men det gjorde hon. Särskilt efter timmar av meningslösa konversationer med människor som bara brydde sig om den titel hon skulle gifta sig till.

”Jag kommer att njuta av att gå här med dig”, sa hon över axeln, ”när solen har gått upp och jag är ordentligt klädd för en skogspromenad.”

Temperance blev färdig med sitt, och de började gå tillbaka mot huset. Hunden drog otåligt i kopplet och Jess hade svårt att hänga med. Plötsligt var det något som prasslade till. De stelnade till båda två. Hundens mörka öron och svans stod rätt upp och Jessicas hjärta dunkade hårt. Om det var ett vildsvin eller en stor räv skulle det kunna sluta i katastrof. Om något hände Temperance skulle hon bli förtvivlad. Hunden var den enda varelse på jorden som inte dömde Jess efter de normer hon strävade så hårt att hålla sig till.

En ekorre kilade över stigen. Hon skrattade lättat till, men Temperance stod spänt kvar. Plötsligt rusade hon iväg och slet kopplet ur Jessicas hand.

”Temperance! För helvete!”

Som en blixt av päls och tassar satte hunden iväg efter ekorren. Ljudet av jakten – prasslande löv och mopsens morrande skall – dog snabbt ut.

Jessica lämnade stigen och följde efter. Hon var så fokuserad på att hitta sin hund att hon inte märkte att hon hade kommit fram till ett stort lusthus förrän hon nästan gick rakt in i det. Hon väjde åt höger …

En kvinnas hesa skratt bröt tystnaden. Jess tvärstannade förskräckt.

”Skynda dig, Lucius”, sa kvinnan andfått. ”Trent kommer att upptäcka att jag är borta.”

Wilhelmina, Lady Trent. Jess stod blickstilla. Höll andan.

Det hördes ett långsamt, utdraget ljud av trä som knakade.

”Tålamod, min älskling.” En välbekant mansröst svarade. Han lät inte alls lika otålig, utan nästan uttråkat lättjefull. ”Du ska få vad du har betalat för.”

Lusthuset knakade igen, högre den här gången. Snabbare och hårdare. Lady Trent stönade.

Alistair Lucius Caulfield. Tagen på bar gärning med hertiginnan av Trent. Gode Gud. Hon var ju nästan tjugo år äldre än han. Vacker, ja visst, men gammal nog att vara hans mor.

Det faktum att hon använde hans mellannamn var uppseendeväckande. Och kanske talande …? Förutom det uppenbara var de kanske även intima på ett djupare plan. Var det möjligt att den skälmaktige Caulfield hade ömma känslor för den vackra hertiginnan? Varför skulle hon annars använda ett namn som ingen annan kallade honom för?

”Du är värd varenda shilling jag betalar för dig”, flämtade Lady Trent.

Käre Gud. Det kanske inte alls handlade om intimitet, utan om en … affärsuppgörelse. En överenskommelse. Med en man som erbjöd sina tjänster …

I hopp om att kunna gå därifrån utan att avslöjas tog Jess ett försiktigt steg framåt. En rörelse inne i lusthuset tvingade henne att stå stilla igen. Hon kisade och försökte övervinna det otillräckliga ljuset. Oturligt nog stod hon i det svaga månskenet medan lusthusets inre låg i mörker.

Hon såg en hand som greppade en av stolparna som bar upp det välvda taket, och så ännu en ovanför den första. En mans hand, som tog tag i stolpen för stöd. Av höjden förstod hon att han stod upp.

”Lucius … För guds skull, sluta inte.”

Lady Trent stod fastkilad mellan Caulfield och räcket. Vilket innebar att han stod vänd mot Jessica.

Två glittrande ögon som blinkade i mörkret. Han hade upptäckt henne. Stirrade rakt på henne.

Jess önskade att hon kunde sjunka genom marken. Vad skulle hon säga? Vad skulle hon göra? Hur var det meningen att man skulle agera i en sådan situation?

”Lucius!” Träräcket knarrade. ”Jag älskar att känna din stora kuk i mig, men ännu mer när den rör sig.”

Jess slog handen för munnen. Trots kylan var hon svettig i pannan. Den skräck hon borde ha känt av att se en man mitt uppe i en kärleksakt var märkligt frånvarande. Därför att det var Caulfield, och han fascinerade henne. Hon var fängslad av synen – en blandning av avundsjuka på hans frihet och förfäran över hur lätt han struntade i vad folk tyckte.

Hon måste ta sig därifrån innan Lady Trent upptäckte henne. Hon tog ett försiktigt steg framåt …

”Vänta.” Caulfield lät barskare än tidigare.

Hon stelnade till.

”Jag kan inte”, protesterade Lady Trent andfått.

Men det var inte henne Caulfield talade till.

Han sträckte ut ena handen mot Jessica. Det var en begäran som chockade henne och hon var oförmögen att röra sig. Hon kunde inte slita blicken från de glittrande ögonen där inne i mörkret. Han andades snabbt och ljudligt.

Sedan fattade han tag om stolpen igen och började röra sig. Han stötte långsamt först, sedan snabbare och snabbare. Träräckets rytmiska protester ljöd i Jessicas öron. Hon kunde inte se något förutom de två händerna och den glittrande blicken som glödde av hetta, men de ljud hon hörde fyllde henne med bilder. Caulfield släppte henne inte med blicken, inte ens när han stötte så våldsamt att hon undrade om hertiginnan verkligen kunde njuta av en sådan behandling. Lady Trent mumlade osammanhängande uppskattande ord och stönade gällt.

Jess var som fastklistrad av blottandet av en sida av den sexuella naturen som hon inte visste mycket om. Hon kände till hur man gick till väga eftersom hennes styvmoder hade gått igenom det hela med henne. Dra dig inte undan och gråt inte när han kommer in i dig. Försök att slappna av, det lindrar obehaget. Var tyst och klaga inte. Men Jess hade även sett de menande blickar som andra kvinnor gav varandra och hört viskningar bakom solfjädrar som antydde annat. Nu hade hon fått bevis. Varje ljud av njutning som kom från lady Trents läppar ekade genom henne, studsade mot hennes sinnen som en platt sten mot vattenytan. Hennes kropp reagerade instinktivt – hennes hud kändes öm och hennes andetag förvandlades till korta flämtningar.

Hon började skälva under tyngden av Caulfields blick. Fast hon inget hellre ville än att fly från detta förbjudna möte, var hon oförmögen att röra sig. Det var omöjligt, men det kändes som om han såg rakt igenom henne, förbi fasaden som skapats av hennes faders hand.

Det band som höll hennes blick fixerad vid hans brast först när Caulfield bröt det. Hans utdragna stön när han nådde klimax fungerade som en sporre i hennes sida. Hon sprang med armarna korsade i ett fast grepp om sjalen över sitt värkande bröst. När Temperance dök upp från en buske snyftade hon till av lättnad. Hon lyfte upp hunden och skyndade mot stigen som ledde tillbaka till huset.

text-illustration.png

”Lady Jessica!”

Att plötsligt höra hur hennes namn ropades när hon äntligen började närma sig trädgårdens säkerhet, fick henne att snubbla till. Hennes hjärta dunkade vilt av rädslan att bli påkommen. Hon snodde runt i kaskad av ljusblå satängtyg för att se vem som ropat på henne. Hon var livrädd att det skulle vara Alistair Caulfield som sprungit efter henne för att be om hennes diskretion. Eller värre än så – hennes far.

”Herregud, Jessica. Jag har letat överallt efter dig.”

Hon blev lättad över att se Benedict dyka upp, men det var en lättnad blandad med vaksamhet. Han gick mot henne på den idegranskantade trädgårdsgången med raska, beslutsamma steg. Hon rös till. Var han arg?

”Är något på tok?” frågade hon försiktigt när han närmade sig, fastän hon förstod att så måste vara fallet om han var ute och letade efter henne vid den här tiden på dygnet.

”Du har varit borta länge. För en halvtimme sedan sa din kammarjungfru att du hade gått ut med Temperance och du hade redan varit borta i en kvart när jag frågade.”

Hon sänkte blicken för att inte se trotsig ut.

”Jag ber om ursäkt om jag har oroat dig.”

”Du behöver inte be om ursäkt”, sa han kort. ”Jag ville bara byta några ord med dig. Vi ska gifta oss idag och jag ville lindra den oro du kanske känner för det hela.”

Jess tittade upp, förvånad över hans omtänksamhet.

”Sir – ”

”Benedict”, rättade han henne och tog hennes hand. ”Du är iskall. Var har du varit?”

Oron i hans röst gick inte att ta miste på. Hon var inte säker på vad hon skulle svara. Hans reaktion var så annorlunda jämfört med hur hennes far skulle ha reagerat.

Överrumplad börjad hon svara nästan utan att tänka. Medan hon berättade om hur Temperance hade rusat iväg efter en ekorre passade hon på att titta på sin blivande make mer ingående än hon gjort på väldigt länge. Han hade blivit en viktig del i hennes liv, en plikt hon hade accepterat utan behov av djupare eftertanke. Hon hade vant sig vid det oundvikliga i att dela sitt liv med honom. Men hon kände sig obekväm nu. Hennes känslor var fortfarande i uppror med anledning av hur Caulfield hade utnyttjat henne för att förhöja sin egen njutning.

”Jag skulle ha följt med dig om du hade frågat”, sa Benedict när hon hade berättat klart. Han tryckte hennes hand. ”Hädanefter skulle jag gärna vilja be om att du gör det.”

Uppmuntrad av hans omtänksamma sätt och den kvardröjande effekten av det vin hon druckit för mycket av under middagen, fortsatte Jess berätta. ”Temperance och jag upptäckte även något annat i skogen.”

”Jaså?”

Hon berättade om paret i lusthuset. Hennes röst var låg och stapplande eftersom hon saknade både ord och självförtroende. Hon berättade inte om pengarna som bytt ägare och hon avslöjade inte heller kärleksparets identitet.

Benedict rörde sig inte ur fläcken. När hon var klar harklade han sig och sa: ”Förbannelse. Det är upprörande att du skulle behöva utsättas för sådana otrevligheter på vår bröllopsdag.”

”Det såg inte ut som om de tyckte att det var otrevligt alls.”

Han rodnade. ”Jessica – ”

”Du talade om att lindra min oro”, sa hon snabbt för att inte tappa modet. ”Jag skulle vilja vara uppriktig mot dig, men jag är rädd för att överskrida gränsen för din fördragsamhet.”

”Jag kommer att tillrättavisa dig om du når den gränsen.”

”På vilket sätt?”

”Ursäkta?” Benedict rynkade pannan.

Jessica svalde. ”På vilket sätt kommer du att tillrättavisa mig? Med ord? Ett indraget privilegium? Eller något mer … handgripligt?

Han stelnade till. ”Jag skulle aldrig lägga hand på dig eller någon annan kvinna. Jag skulle definitivt aldrig straffa dig för att du är ärlig. Jag förväntar mig att jag kommer att ha större överseende med dig än med någon annan jag känner. Du är oerhört värdefull för mig, Jessica. Jag har väntat otåligt på den här dagen då du ska bli min.”

”Varför?”

”Du är en vacker kvinna”, svarade han.

Förvåning svepte över henne, följd av ett oväntat uppvällande hopp. ”Sir, skulle ni misstycka om jag säger att jag önskar att den fysiska delen av vårt äktenskap ska bli … njutbar? För oss båda.”

Gudarna visste att hon aldrig skulle kunna kurtisera som Lady Trent. Sådant beteende låg inte för henne.

Han visade tydligt hur obekväm han var med samtalet genom att dra i den eleganta knuten på sin kravatt. ”Jag har alltid haft för mening att göra det så. Jag kommer att göra det så, om du litar på mig.”

”Benedict.” Hon drog in doften av honom – kryddor, tobak och ett fint portvin. Trots att de hade en diskussion som han säkerligen inte hade förväntat sig att ha med sin blivande hustru var hans svar lika stadiga som hans blick. Hon tyckte mer och mer om honom för varje minut som gick. ”Du tar det här så bra. Jag kan inte låta bli att undra hur långt jag vågar gå.”

”Tala fritt, kära du”, uppmanade han. ”Jag vill att du ska skrida fram till altaret utan tvivel eller reservationer.”

Jess talade snabbt. ”Jag skulle vilja gå med dig till paviljongen nere vid sjön. Nu direkt.”

Han flämtade till och rynkade pannan. Hans grepp om hennes hand hårdnade så att det nästan gjorde ont. ”Varför då?”

”Jag har gjort dig arg.” Hon slog ner blicken och drog sig undan. ”Förlåt mig. Och jag ber dig att inte tvivla på min oskuld. Det är sent och jag är inte mig själv.”

Benedict drog hennes hand mot sitt bröst. ”Titta på mig, Jessica.”

Hon gjorde som han bad och blev yr av hans blick. Han såg inte längre på henne med obehag eller oro.

”Vi är bara några timmar från vår bröllopsnatt”, sa han med en röst som var hesare än hon någonsin hört. ”Jag förstår att din upplevelse i skogen fick dig att reagera på ett sätt du ännu inte förstår och jag kan inte säga hur det påverkar mig att få veta att du är fascinerad över din reaktion och inte illa berörd, som en del kvinnor skulle kunna bli. Men du ska bli min hustru och du förtjänar min respekt.”

”Och du skulle inte respektera mig i paviljongen?”

För ett kort ögonblick såg han häpen ut. Sedan kastade han huvudet bakåt och skrattade. Det höga, djupa skrattet färdades över trädgården. Jess slogs av hur uppsluppenhet förvandlade honom, fick honom att bli mer tillgänglig och – om möjligt – ännu stiligare.

Benedict drog henne intill sig och tryckte sina läppar mot hennes tinning. ”Du är en skatt.”

”Efter vad jag förstår”, viskade hon och njöt av hans värme, ”ligger plikten i den äktenskapliga sängen medan njutning är något man får på annat håll med någon annan. Avslöjar jag brister i min personlighet om jag erkänner att jag hellre skulle vilja att du såg mig som en älskarinna än en hustru i sovrummet?”

”Du har inga brister. Du är mer perfekt än någon annan kvinna jag någonsin sett eller varit bekant med.”

Hon var långt från perfekt. Hon hade ärr efter en piska på baksidan av låren som vittnade om det. Att lära sig att dölja sina brister hade varit en nödvändighet.

Hur hade Caulfield kunnat förstå att hon skulle vara öppen för hans begäran om att hon skulle betrakta honom? Hur hade han sett en del av hennes personlighet som hon inte ens var medveten om själv?

Hur han än hade gjort var Jess oerhört lättad över att Benedict inte såg hennes plötsliga självförtroende som ett hot eller något ovälkommet. Acceptansen från hennes trolovade gav henne ett sällsynt mod. ”Är det möjligt att du skulle kunna vara intresserad av mig på det sättet?”

”Mer än möjligt.” Benedicts mun lades över hennes och svalde de ord av lättnad och tacksamhet hon hade tänkt uttala. Det var en sökande kyss, mjuk och försiktig. Hennes bröst skälvde av ansträngningen att finna den luft han stal från henne.

Hans tungspets rörde sig försiktigt över hennes läppar och särade på dem. När han kom in i hennes mun blev hon knäsvag. Han drog henne närmare intill sig och hon kände hans lust i den hårda utbuktningen som tryckte mot hennes höft. Hans fingrar knådade hennes hud och avslöjade en växande upphetsning. När han lösgjorde sig och tryckte sin tinning mot hennes var hans andning ansträngd.

”Gud hjälpe mig”, sa han. ”Så oskuldsfull du är har du ändå förfört mig med oöverträffad skicklighet.”

Han lyfte upp henne i sin famn och bar henne snabbt mot paviljongen.

Temperance kände av den laddade situationen och gick tyst bredvid dem. Sedan väntade hon ovanligt tålmodigt på verandan och såg solen gå upp.

Browse Sylvias International Editions:

View Titles Sorted by Country · View Titles Sorted by Language